Modernitetens mörka sida. Ras, nation och genus hos Åkerhielm, Väring, Gillner och Lange 1920-1940

Abstract

Inledning Mellankrigstiden var en kaosartad tid, mitt emellan två förödande världskrig, präglad av revolution och ekonomiska kriser, och de nybildade nationalstaternas demokrati var i ett bräckligt tillstånd. Kvinnors krav på rösträtt och större jämlikhet hade fått genomslag och det gamla kunga- och aristokrativäldet var borta. Moderniteten skakade om världsbilden för de flesta människor i väst, men framåtandan och tilltron till den nya tekniken följdes åt av en rädsla för allt det nya, en rädsla som första världskriget med fruktansvärd, dödsbringade kraft infriade. För många hade det stora kriget kommit som ett tecken på den moderna världens förfall, för andra som en möjlighet till förändring. De nationalistiska tendenserna i samhället antog allt hätskare och bittrare toner – samtidigt som nationalismen förenades med rasistiska och fascistiska resonemang som legitimerade en hårdför politik kring rashygien och steriliseringslagar. Känslan av att modernitetens kaos skulle få såväl den vita rasen som den västerländska civilisationen att gå under präglade samtidens konst och litteratur – förfallet var insprängt i samhällets alla delar; kultur, politik, samhälle, ekonomi, könens förhållande, ja till och med folket, rasen och hela mänskligheten var hotade.1 Som kontrast till det moderna samhället framträder bilden av ett tryggt bondesamhälle där hemmet, naturen, familjen och moderligheten representerar de eviga värderingar som moderniteten inte kunde erbjuda, de trygga ideal som ersatts med en främmande och osäker demokratisering, sekularisering och ett hotande uppbrott från den gamla komplementära relationen mellan könen. Längtan tillbaka till ett samhälle, som få av författarna upplevt själva, skapade en romantik kring hembygdens och rötternas betydelse – drag som också finns i den nazistiska ideologin.2 Det romantiska och patriarkala livet på landet stod som förebild för det nya samhället som nazisterna ville bygga, men tjänade även som föremål för svenska litterära skildringar, och sågs av många som den befrielse som behövdes för att hindra det moderna samhällets degeneration. Det var ett enkelt liv där könens relation var komplementär och traditionell, där mannen befattade sig med den offentliga sfären, samhället, och kvinnan den privata, hemmet.3 Det var många kvinnor som tilltalades av denna hägring, kvinnor som kände sig främmande inför den nya tidens krav. I det gamla bondesamhället hade kvinnans roll varit underordnad, men självklar. I den nya tiden fanns möjligheter att bryta sig loss, men i möjligheten ligger också en osäkerhet, i friheten en instabilitet.