| dc.description.abstract | Inledning
Mellankrigstiden var en kaosartad tid, mitt emellan två förödande världskrig, präglad av
revolution och ekonomiska kriser, och de nybildade nationalstaternas demokrati var i ett
bräckligt tillstånd. Kvinnors krav på rösträtt och större jämlikhet hade fått genomslag och det
gamla kunga- och aristokrativäldet var borta. Moderniteten skakade om världsbilden för de
flesta människor i väst, men framåtandan och tilltron till den nya tekniken följdes åt av en
rädsla för allt det nya, en rädsla som första världskriget med fruktansvärd, dödsbringade kraft
infriade. För många hade det stora kriget kommit som ett tecken på den moderna världens
förfall, för andra som en möjlighet till förändring. De nationalistiska tendenserna i samhället
antog allt hätskare och bittrare toner – samtidigt som nationalismen förenades med rasistiska
och fascistiska resonemang som legitimerade en hårdför politik kring rashygien och
steriliseringslagar. Känslan av att modernitetens kaos skulle få såväl den vita rasen som den
västerländska civilisationen att gå under präglade samtidens konst och litteratur – förfallet var
insprängt i samhällets alla delar; kultur, politik, samhälle, ekonomi, könens förhållande, ja till
och med folket, rasen och hela mänskligheten var hotade.1
Som kontrast till det moderna samhället framträder bilden av ett tryggt bondesamhälle där
hemmet, naturen, familjen och moderligheten representerar de eviga värderingar som
moderniteten inte kunde erbjuda, de trygga ideal som ersatts med en främmande och osäker
demokratisering, sekularisering och ett hotande uppbrott från den gamla komplementära
relationen mellan könen. Längtan tillbaka till ett samhälle, som få av författarna upplevt själva,
skapade en romantik kring hembygdens och rötternas betydelse – drag som också finns i den
nazistiska ideologin.2 Det romantiska och patriarkala livet på landet stod som förebild för det
nya samhället som nazisterna ville bygga, men tjänade även som föremål för svenska litterära
skildringar, och sågs av många som den befrielse som behövdes för att hindra det moderna
samhällets degeneration. Det var ett enkelt liv där könens relation var komplementär och
traditionell, där mannen befattade sig med den offentliga sfären, samhället, och kvinnan den
privata, hemmet.3 Det var många kvinnor som tilltalades av denna hägring, kvinnor som kände
sig främmande inför den nya tidens krav. I det gamla bondesamhället hade kvinnans roll varit
underordnad, men självklar. I den nya tiden fanns möjligheter att bryta sig loss, men i
möjligheten ligger också en osäkerhet, i friheten en instabilitet. | eng |
