| dc.description.abstract | Denna rapport utgör en delstudie av ett forskningsprojekt som studerar transnationellt fackligt samarbete och nätverksbyggande på sektorsnivå i Europa. Projektets över-gripande syfte är att förklara vilka faktorer som verkar möjliggörande respektive begränsande för detta samarbete, och denna rapport har specifikt fokuserat på hur samarbetet fungerar och upplevs ur de nordiska fackförbundens perspektiv. De fråge-ställningar rapporten syftat till att besvara var följande:
Hur är den transnationella fackliga samarbetsstrukturen uppbyggd, sedd utifrån nordiska fackförbunds perspektiv? Vilka nivåer, syften och aktiviteter lägger nordiska fack vikt vid i detta samarbete?
Vilka fackliga organisationer i andra länder samarbetar fackförbund i metall-, byggnads-, transport-, bank- och finanssektorn, samt hälso- och sjukvårdssektorn i Norden med? I vilka forum samarbetar de? Hur tycker de att samarbetet fungerar?
Vilka frågor samarbetar fackförbund inom dessa sektorer i Norden om och vilka svårigheter upplever de? Hur ser de på samarbetets utvecklingsmöjligheter för fram-tiden i förhållande till olika frågor?
Vilka är enligt fackförbund i Norden de viktigaste förutsättningarna och hindren för transnationellt fackligt samarbete generellt, samt inom deras respektive sektorer?
Rapportens analyser har baserats på tre empiriska material. För det första har en del bakgrundsdata hämtats från en enkätundersökning som besvarats av 250 fackförbund i Europa under 2010-11. För det andra har data använts från en enkätundersökning från 2015-16 besvarad av 73 förbund som organiserar medlemmar inom fem sektorer i Norden: metall, transport, byggnad, bank- och finans, samt hälso- och sjukvård. För det tredje har åtta intervjuer med sammantaget 11 centralt placerade representanter i sju svenska förbund och ett nordiskt förbund inom nämnda sektorer analyserats. Vi ska i detta avslutande kapitel inleda med att sammanfatta huvudsakliga resultat i förhållande till de teman som anknyter till frågeställningarna – notera dock att vi här av fram-ställningsskäl kastar om ordningen mellan tredje och fjärde frågeställningen. Vi kommer också i dessa avsnitt att diskutera huruvida våra resultat bekräftar eller avviker från tidigare forskningsresultat. Avslutningsvis kommer vi att föra en diskussion som åter-knyter till de teoretiska utgångspunkterna för projektet. Det avser i vilken mån länder och regimskillnader i industriella relationer spelar en roll för det fackliga samarbetet, den roll som sektorskillnader och sektorregimer kan antas spela, samt vilka slutsatser som kan dras genom att anlägga organisations- och nätverksperspektiv på det fackliga samarbetet.
Samarbetsstrukturens nivåer, syften och förekommande aktiviteter
Den första frågeställningen rörde samarbetsstrukturen och vilka nivåer, syften och aktiviteter som förekommer och framhålls bland nordiska fackförbund. Efter en in-ledande översikt över samarbetsstrukturens uppbyggnad och komplexitet analyserades vilka nivåer av fackligt samarbete som nordiska förbund anser vara viktiga, samt vilka länder man upplever sig dela intresse med. Den föregående frågan handlar om i vilken mån förbunden inom nämnda fem sektorer uppfattar att det har skett en förändring under det senaste decenniet i den vikt som tillmäts allt från samarbete via nationella centralorganisationer, över de europeiska fackliga federationerna och konfederationerna, till den globala konfederationen ITUC. Det tydligaste resultatet av våra analyser är att de europeiska sektorsfederationerna (ETUFs) kontinuerligt ökat i betydelse under det senaste decenniet, vilket bekräftar en tidigare studies resultat från den föregående tioårsperioden (Nergaard & Dølvik 2005: 53ff.).
Detta resultat förklarades dels med att det ligger i linje med den ökade vikt som EU-kommissionen har gett sektornivån i de sociala dialogerna sedan ingången av 2000-talet i relation till den sektoröverskridande sociala dialogen. Men det kan också sägas ligga i sakens natur att fackförbund, vilka organiserar inom en eller flera specifika sektorer, ser just sektornivån som viktigare än det arbete som förs på en konfederal, sektors-övergripande nivå, samt att sektornivån berör frågor som ligger närmare de fackliga medlemmarnas direkta intressen. Vad som däremot inte är så självklart är ett annat resultat som stärker vår slutsats om att den europeiska sektornivån har blivit allt viktigare i det fackliga arbetet och samarbetet. Det handlar om att en majoritet nordiska förbund inom våra studerade fem sektorer ansåg att det i dagsläget är viktigare att samarbeta med förbund inom den egna sektorn i andra länder än med förbund inom andra sektorer i det egna landet.
Resultatet ovan kan dock specificeras något vid en närmare anblick kring vad som konkret görs i samarbetet. När det gäller aktiviteter som att utbyta information om kollektivavtal samt författa gemensamma ställningstaganden, är samverkan med andra förbund i Europa nästan lika stark som den inom det egna landet – en majoritet av de nordiska förbunden ägnar sig åt den typen av aktivitet. Också i de i något lägre grad förekommande aktiviteterna som gemensamma träningsprogram för fackrepresentanter, deltagande i demonstrationer, samt observatörsdeltagande vid avtalsförhandlingar så visar våra resultat att samarbetet över nationella gränser inte är så långt efter det samarbete som pågår på den nationella arenan. Däremot finns de två centrala områden där den nationella arenan fortfarande är dominerande jämfört med gränsöverskridande samarbete: koordinering av kollektivavtalsförhandlingar och skarpa fackliga åtgärder som strejker, övertidsblockader och bojkotter. Sammantaget är det nationella samarbetet fortfarande starkast bland nordiska förbund, men som bekräftats av tidigare forskning om sektorsnivåns allt viktigare roll i Europa under de senaste två decennierna, så finns idag en bred uppsättning transnationella samarbetsaktiviteter.
Vad gäller de två nivåerna av europeiskt fackligt samarbete så bekräftar både intervjuerna och enkätstudien att samarbetet på sektorsnivå är viktigare än det fackliga samarbete som sker på sektoröverskridande nivå. Hinder för att denna nivå ska uppfattas vara av direkt nytta eller värde är att fackförbund på sektorsnivå tenderar uppfatta ETUC och den sektoröverskridande sociala dialogen alltför övergripande och abstrakt, samt att de frågor som behandlas där ofta ligger nära Kommissionens agenda och intressen. De egna sektorsdialogerna uppfattas däremot som mycket viktiga, trots att de inte alltid leder till starka förhandlingsresultat och att arbetsgivarorganisationernas involvering i dem emellanåt beskrivs som halvhjärtad. Det viktigaste, enligt våra respondenter, sägs vara att hålla dialogen igång för att på så sätt möjliggöra ömsesidig förståelse och framtida förhandlingsresultat. Av vår enkät framgick att de sociala sektorsdialogerna anses vara viktiga i alla sina tre funktioner: att påverka EU-politik, att stärka och koordinera fackligt samarbete, samt att förhandla med europeiska arbets-givarorganisationer. Samtidigt visades också att relativt få anser att dialogernas resultat har haft en stor betydelse för arbetsförhållanden bland egna medlemmar. Dessutom anser en del förbund att arbetet med sektorsdialogerna tar väl mycket resurser för att vara mödan värt. Särskilt påtagligt framstår detta inom den mindre konkurrensutsatta hälso- och sjukvårdssektorn, medan färre inom den betydligt mer konkurrensutsatta metallsektorn delar den uppfattningen.
Det finns en stor samstämmighet mellan sektorer och länder i Norden beträffande de aktiviteter man samarbetar med förbund i andra länder omkring. Det tydligaste undantaget från detta är Island som har lägre grad av transnationellt samarbete än övriga nordiska länder. Vi har inte heller funnit någon större skillnad mellan sektorerna vad gäller de löst hållna aktiviteter som arrangeras inom ramen för de nordiska och europeiska sektorförbunden, såsom utbyte av information om kollektivavtal och för-fattande av gemensamma skrivelser. Däremot är det uppenbart att metall- och byggnads-sektorn har avsevärt högre grad av transnationellt samarbete inom de mer avancerade aktiviteterna: att utbilda fackliga företrädare, samordna kollektivavtalsförhandlingar och arrangera demonstrationer. Tillsammans med transportsektorn ligger även metallsektorn högt på transnationella aktiviteter som att utbyta observatörer vid kollektivavtals-förhandlingar samt arrangera bojkotter, blockader eller strejker. De båda tjänste-sektorerna i undersökningen, bank- och finanssektorn respektive hälso- och sjukvårds-sektorn, har generellt lägre grad av fackligt samarbete i fråga om dessa aktiviteter. Detta utfall tycks stärka teorin om att sektorskillnader spelar en större roll än länderskillnader, åtminstone inom Norden, och möjligen med undantag för Island.
Intressegemenskaper, samarbetspartners och fora
Vår enkätundersökning bekräftade tidigare forskningsresultat som visat att nordiska förbund i högre grad upplever att de delar intressen med andra förbund i Norden än vad de gör med europeiska länder utanför Norden (Nergaard & Dølvik 2005: 64ff.). Allra minst upplever förbunden att de delar intresse med fack i europeiska länder utanför EU-samarbetet. Detta resultat fick ett starkt stöd också i intervjuanalyserna. De nordiska förbunden har såväl starkt utvecklade nordiska samarbets- och metaorganisationer som goda bilaterala kontakter vilka bildar täta om än relativt löst hållna informations- och koordineringsnätverk mellan fackförbund i Norden – och som i viss mån sträcker sig utanför Norden. Särskilt utmärkande för det starka nordiska samarbetet är att det bygger på en unik grad av organisering jämfört med andra regioner i Europa. För att tala med de olika begrepp för former av samarbete som vi introducerade i rapportens inledning: Lösliga bi- och multilaterala kommunikations- och koordineringsnätverk genom vilka facken utbyter information för att använda på nationell nivå existerar troligen över hela Europa. Också mer reguljära regionala samarbetsnätverk i vilka man utvecklar gemen-samma strategier på den regionala och europeiska arenan finns på sina håll. Men vad vi känner till så är det främst de nordiska länderna som har utvecklat gemensamma formella och bemannade metaorganisationer både på sektoröverskridande nivå (i form av Nordens Fackliga Samorganisation) och på sektorsnivå (i form av nordiska sektors-organisationer).9
Baserat på vår studie har vi kunnat sluta oss till att de nordiska förbunden genom en relativt stark kulturell gemenskap, liknande traditioner och gemensamma organisationer har byggt upp en stark tillit som gör att förbunden kan få till stånd en snabb respons vid behov av exempelvis information eller sympatiåtgärder. Dessutom föranleder denna nordiska samordning att man är väl förberedd inför arbetet i de europeiska fackliga organisationerna på sektorsnivå och har en enhetlig röst på denna arena. Det påtalas till och med i våra intervjuer att man kan bli lite väl tydlig som region och att detta kan leda till viss skepsis från andra länders representanter – även om vissa intervjupersoner också betonar att de försökt tona ner denna sida något under senare tid.
Vad gäller de bilaterala kontakterna utanför Norden framstår de med, i första hand, tyska förbund och, i andra hand, brittiska förbund som allra starkast och betydelsefulla.
9 I de fem sektorer vi studerar är dessa: Industrianställda i Norden (IN), Nordiska Byggnads- och Träarbetarefederationen (NBTF), Nordiska Transportarbetarfederationen (NTF), Nordiska Finans-anställdas Union (NFU), samt Nordens Offentliganställdas Fackliga Samorganisation (NOFS)
Dessa aktörer är också starka på den europeiska arenan och representerar medlems-länder med en politiskt inflytelserik roll. Ett i skrivande stund aktuellt exempel på detta är folkomröstningen i juni 2016 om ett eventuellt brittiskt utträde ur EU.
Med avseende på bilaterala kontakter så förefaller det som om det finns en viss skillnad mellan den mindre konkurrensutsatta hälso- och sjukvårdssektorn och mer kon-kurrensutsatta sektorer. Medan den förra tycks ha något färre internationella bilaterala kontakter som de beskriver som starka, har byggnadssektorn och särskilt metallsektorn kontakter i långt fler länder än i Tyskland och Storbritannien. Det rör sig huvudsakligen om vad man uppfattar som ”kärnländer” i Europa, såsom Frankrike, Spanien, Belgien och Holland, men även Österrike och Ukraina omnämns. Vad gäller länderskillnader stärks också här föreställningen om Norden som en relativt sammanhållen regim, då vi inte kunnat påvisa några stora skillnader i nätverkande och bilateralt samarbete mellan de nordiska ländernas fackförbund i dessa sektorer. De enda påtagliga skillnaderna var att de isländska förbunden skiljer sig från övriga nordiska länder i fråga om att ha europeiska bilaterala partners utanför Norden, samt att de svenska förbunden tycktes ha något starkare samarbete än de övriga nordiska förbunden.
Slutligen är samarbetet med förbund i Baltikum av en särskild art eftersom relationen i hög grad handlar om ett ensidigt riktat stöd från de nordiska förbunden till baltiska för-bund. Detta asymmetriska samarbete har en lång och stark tradition, men samtidigt finns det bland våra intervjupersoner en viss uppgivenhet över att utvecklingen i Baltikum går så sakta och att arbetet ger ett så magert resultat i termer av organisering av medlemmar och utveckling av fackförbunden i denna region. Sammantaget påvisar skillnaden i bilaterala relationer till ”kärnländer” respektive Baltikum på den betydelse som de organisatoriska resurserna hos förbunden har. Med svaga motpartners blir relationer för de relativt starka nordiska förbunden mer asymmetriska och enkelriktade i flödet av information än vid de tillfällen då de samverkar med mer jämspelta partners i länder där facken i betydligt högre grad utgör centrala aktörer på arbetsmarknaden.
Svårigheter och hinder i samarbetet
Även om det finns en stark vilja bland nordiska förbund att samarbeta över nationella gränser, och det redan existerar en hel del samarbete, så finns det också svårigheter och hinder. De tre enkätundersökningar som diskuteras i resultatdelen ger ett förhållandevis enhetligt och tydligt resultat, vilket också preciseras via våra analyser av intervjuerna.
Ett av de viktigaste hindren för fackligt samarbete är bristen på ekonomiska, tidsmässiga och personella resurser. Detta kan möjligen tyckas förvånande givet att nordiska förbund har en stor andel medlemmar och därför är relativt resursstarka jämfört med förbund i stort i övriga Europa. Men transnationellt fackligt samarbete är resurskrävande och konkurrerar med andra prioriteringar. Den resursmässiga knapp-heten sammanhänger därmed också med frågan om vilket arbete som ska prioriteras. Det framgår av intervjuerna att det inte alltid är lätt att få full förståelse från med-lemmarna för det transnationella samarbetet, vilket inte alltid tycks ge valuta för pengarna på ett direkt sätt. Dessutom är det inte enbart egna resurser som lyfts fram i intervjuerna. För att få till stånd ett fungerande samarbete måste också andra länders förbund ha tid och råd att delta i samarbete. Den resursbrist som finns i andra länder, inte minst de östeuropeiska, utgör därmed också en viktig aspekt av de resursmässiga hinder som sägs försvåra det transnationella fackliga samarbetet i Europa.
En annan typ av hinder som rankas högt i såväl enkätstudierna som i intervjuerna har att göra med skillnader i hur förbund organiserar och i industriella relationer mellan länder eller olika regimer (jmf kapitel 1). Det förstnämnda hindret har att göra med att förbund i olika länder har olika grunder för att organisera medlemmar och därmed aggregerar medlemmarnas intressen på olika sätt. När det ska ske möten mellan, å ena sidan, väldigt stora förbund som organiserar medlemmar sektoröverskridande och, å andra sidan, mycket små förbund som organiserar medlemmar inom en av många yrkeskårer inom sektorn (eller inom ett enda företag eller en enskild arbetsgivare), så uppstår obalanser i styrka och i intresserepresentation. När nordiska förbund dessutom möter förbund som är svaga, som uppfattas ha en väldigt annorlunda organisation eller då det saknas förbund inom den egna sektorn i vissa länder så blir det emellanåt svårt att hitta enhetliga samarbetspartners eller fackföreningsrepresentanter att samverka med.
Problemet ovan försvåras ytterligare av skillnader i industriella relationer mellan länder (t.ex. Europeiska kommissionen 2009, 2011; Visser 2013). De nordiska ländernas gemensamma förförståelse och intressegemenskap saknas på den europeiska arenan. På detta sätt sägs den nordiska modellen krocka med andra länders arbetslivssystem: Frågor som hur man ser på kollektivavtalsförhandlingar, lägstalöner/minimilöner, statens intervenerande roll på arbetsmarknaden, relationen till arbetsgivare, osv. ställer till problem när förbunden verkar inom relativt skilda institutionella kontexter.
Till ovan nämnda problem kan dessutom läggas det hinder som består i att arbets-givarsidans intresse för att föra dialog och förhandla på den europeiska arenan inte alltid svarar mot fackliga ambitioner. Som påtalats i tidigare forskning finns i vissa sektorer såväl arbetsgivarorganisationer vilka är ovilliga att förhandla som sådana som kon-kurrerar inbördes (jmf Branch 2005; Dufresne 2006; Keller & Weber 2011; Welz 2008). Dessutom förekommer att arbetsgivarorganisationer har en annan sektorindelning än vad fackförbunden har, vilket ytterligare försvårar dialogen.
Slutligen framkommer av såväl enkätundersökningarna som intervjuerna att språkliga, kulturella och politisk-ideologiska hinder finns som försvårar det transnationella fackliga samarbetet. Dessa hinder anges visserligen inte vara riktigt så allvarliga som de ovan diskuterade, men de är inte på något sätt obetydliga eftersom de föranleder både oförståelse och vissa motsättningar. De språksvårigheter som lyfts fram i våra intervjuer är inte enbart en fråga om problem att göra sig förstådd i en multispråklig miljö utan sammanhänger även med de resursmässiga begränsningarna, eftersom det är kostsamt med tolkar och översättningar. Även om det finns förhoppningar bland våra nordiska respondenter om att engelska på sikt kommer att bli ett fungerande arbetsspråk så är man ännu inte där. Förklaringen till detta sägs vara att många representanter tillhör en äldre generation utan tillräckliga engelskkunskaper och att det finns en viss kulturell prestige och ovilja att övergå till engelska i vissa språkområden. Ett av de problem, som våra respondenter ger uttryck för, sammanhänger med att språkliga hinder försvårar det informella vardagsprat som möjliggör att det utvecklas gemensamma tankar och tillit (jmf Kay 2005).
Tilliten och förståelsen undergrävs också av de olika kulturellt präglade praktiker som gör att representanter från olika länder förhåller sig olika till sådant som tider, hur länge och på vilket sätt personer talar vid mötena och hur beslut fattas. Detta kan tyckas vara småsaker, men de kan ha betydande implikationer på hur gemensamma beslut uppfattas och implementeras, liksom synen på en viss mötesordning. Till detta ska läggas att det finns stora och relativt djupgående skiljelinjer i de politisk-ideologiska grunder som inverkar på olika förhållningssätt hos europeiska fackförbund. Detta upp-fattas åtminstone bland nordiska förbund som ett problem – inte minst för att den egna samförstånds-, samarbets- och kompromissorienterade strategin ifrågasätts från andra håll i Europa med förbund som driver en mer konflikt- och konfrontationsorienterad strategi. Dessa olikheter gör inte endast att förbunden har svårt att finna gemensamma hållpunkter, utan ur en nordisk horisont så ställer det också till problem i dialogen med såväl arbetsgivarorganisationer som med EU:s institutioner.
Samarbetets innehåll och framtid
Om vi i det ovanstående temat huvudsakligen fokuserat likheter mellan förbund i de fem sektorer vi studerar så hamnar olikheterna i fokus när själva innehållsfrågorna och uppfattningarna om samarbetets framtid ska avhandlas. Det är i dessa frågor de kommer som allra närmast de enskildheter som rör de egna medlemmarnas direkta intressen och de förhållanden som råder inom respektive sektor.
Av intervjuerna framgår att det finns förhållandevis begränsade förväntningar på vad som är möjligt att åstadkomma inom ramen för de sociala dialogerna på sektorsnivå, liksom i fråga om andra samarbetsformer. Samtidigt framhålls att det är viktigt att upprätthålla dialog och samtal med såväl fackliga kollegor i Europa som med arbets-givarsidan på EU-nivå för att ha goda relationer om det skulle bli ett ”skarpt läge”. Samarbete handlar ur det perspektivet om att lyssna in och skapa goda kontakter med många olika aktörer tidigt i beslutsprocesserna. Strävan efter konsensus i de europeiska sektorsfederationerna förefaller dock i vissa fall vara en hämsko för fördjupade diskus-sioner eftersom medlemsorganisationerna ogärna går i klinch med varandra. Några av respondenterna formulerar det som att diskussionerna avslutas när åsikterna går för mycket isär. Åtminstone syns det vara fallet om det rör sig om tunga motparter som exempelvis tyska fackföreningar. Enligt flera representanter sker lobbying i centrala frågor heller inte primärt via de europeiska sektorsfederationerna.
Vilka sakfrågor samarbetas det då om i de olika sektorerna? En fråga, eller snarare ett område, som berörs i samtliga intervjuer är arbetsmiljö, såväl fysisk som psykosocial. Jämställdhet tycks också vara föremål för visst samarbete eller diskussioner men med mycket varierande utfall. Privatisering och liberalisering är återkommande teman hos våra respondenter, oberoende av om det rör sig om tjänste- eller varuproduktion, konkurrensutsatta eller traditionellt sett mindre konkurrensutsatta sektorer. I metall-sektorn är TTIP-förhandlingarna en referenspunkt i dessa diskussioner medan pågående och föreslagna liberaliseringar av EU-regelverket på olika områden utöver handel är en tydligare utgångspunkt i bank- och finans-, transport-, hälso- och sjukvårds-, samt byggnadssektorn. Den pragmatiska inställningen till samarbete som respondenterna i metallsektorn ger uttryck för (jmf kapitel 4) är kännetecknande för flera sektorer. I tablå 7.1 ges en överblick över vad som är utmärkande för respektive sektor gällande sam-arbetets innehåll och inriktning, utöver ovan nämnda teman.
I metall/verkstadsindustrin går det att dra paralleller mellan den typ av facklig verk-samhet som bedrivs inom nationalstatens gränser och på europeisk nivå. Industri-politiken är ett självklart fokus både i Sverige och på EU-nivå. I denna sektor återfinns också, som tidigare konstaterats, de mest långtgående försöken till gränsöverskridande samordning av förhandlingar och avtal över tid.
I bank- och finanssektorn är arbetet i större utsträckning inriktat på att försöka influera EU-politik via direkt lobbying gentemot beslutsfattarna. Den icke oansenliga mängden ny lagstiftning som lagts fram i kölvattnet av den globala finanskrisen är föremål för mycket av påverkansarbetet. De nordiska federationerna beskrivs som viktiga i alla våra studerade sektorer men gällande bank- och finanssektorn ska det noteras att en stor del av den europeiska/internationella verksamheten även överlåtits till NFU. Ur ett teoretiskt perspektiv så kan det tolkas som en form av förskjutning från medlemskapslogik till mer av inflytandelogik som styrningsprincip (Dølvik 1997; Schmitter & Streeck 1999). Nära besläktade med dessa begrepp är Ernes distinktion mellan demokratiska och teknokratiska strategier i fackföreningarna (Erne 2008: 7, 21ff., Erne 2012). Demokratiska strategier handlar om att utöva påtryckningar på
politiska beslutsfattare genom kollektiva krav medan teknokratiska strategier åsyftar att ledande företrädare för fackföreningsrörelsen förhandlar och kompromissar direkt med ledande representanter för politiska organisationer och arbetsgivarnas organisationer. Beroende på om det i första hand är nationella eller europeiska beslutsfattare som upp-vaktas kan till detta läggas en nationell- respektive europeisk dimension i det fackliga påverkansarbetet.
Tablå 7.1 Inriktning/innehåll, förväntningar och förändringar i det europafackliga samarbetet
Sektor
Inriktning/innehåll
Förväntningar
Förändringar i samarbete
Metall
Industripolitik
TTIP
REFIT
Ekonomisk politik
Modesta
Breddat samarbete,
EMF IndustiALL
Bank- och finans
Lagstiftning (påverkan)
- Finansmarknadens reglering
- EUs regelverk
Låga/modesta
Kursändring, delegering medlemsorganisation NFU
Hälso- och
sjukvård
Professionsfrågor
- Stick-och skärskador
- Validering
- Examina
Ekonomisk politik (privatisering)
Modesta
Breddat samarbete, EPSU
Bygg
Lönedumpning
- Fri rörlighet
- Social dimension
Låga
Kursändring, mer samarbete och best practice efter Laval
Transport
Lönedumpning
- Cabotage/privatisering
Höga
Breddat samarbete, ETF
Som påpekats i tidigare studier av den svenska fackföreningsrörelsens närmande till Europa under 1900-talets andra hälft har tendensen varit att fackliga internationalister ”professionaliseras när internationella frågor frikopplas från fackens nationella verk-samhetsområden” (Misgeld 1997: 19). Men samtidigt som professionalisering riskerar att underminera demokratin i den fackliga rörelsen kan den vara avgörande för fack-föreningarnas förmåga att hävda sig och få gehör för medlemmarnas intressen (Lewin 1977). Med tanke på att tidigt påverkansarbete och kännedom om hur EU-byråkratin fungerar har visat sig avgörande för att kunna inverka på politiska beslut, är det inte så konstigt att fackföreningar i vissa fall kan känna sig manade att agera mer som lobbyister än förhandlare. Detta är exempelvis i enlighet med den strategi som tydligast artikuleras och praktiseras i bank- och finanssektorn i vårt material.
Hälso- och sjukvårdssektorn visar ett delvis annorlunda fokus. Det europafackliga arbetet förefaller här till största del koncentrerat till vad som skulle kunna benämnas sektorsspecifika yrkes- och professionsfrågor, såsom bemanning och patientsäkerhet. I såväl byggnads- som transportsektorn står frågan om social- eller lönedumpning inom respektive sektor högt på den politiska agendan, och är ett återkommande tema i intervjuerna. Respondenternas tal om vikten av att slå vakt om den svenska modellen och arbetsrätten är möjligt att tolka som en del av detta.
Av intresse är också vad förbunden uppger att de inte samarbetar om, eftersom det säger något om var gränsen för samarbete går. Här ska särskilt löner och kollektivavtal framhållas – även om det på europeisk nivå finns särskilda kommittéer för samverkan om dessa frågor inom ramen för ETUC. Ytterligare en fråga som nedprioriteras, enligt våra respondenter, är organisering och rekrytering av nya medlemmar. Samtidigt har organisering kommit att ta allt större plats i den europafackliga debatten på sektors-övergripande nivå, även om direkt medlemsrekrytering är en fråga för enskilda förbund Ett exempel är ETUC:s kongress 2015 där det beslutades att organisationen aktivt ska arbeta med frågan under innevarande kongressperiod, men då i första hand genom s.k. ”best practice”.
Det kan diskuteras vad avgränsningen till innehållsliga aspekter av samarbete innebär för de resultat som redovisats i den här rapporten. Av vårt fokus på samarbetets innehåll följer att olikheter och samarbetssvårigheter hamnar i förgrunden. Det är i sig inte särskilt förvånande om man betänker de stora skillnader som finns inom Europa gällande exempelvis lönereglering – dvs. om lön bestäms genom individuella för-handlingar, kollektivavtal eller lagstiftning. Annorlunda uttryckt är förbundens förmåga respektive oförmåga att teckna och upprätthålla nationella kollektivavtal en central faktor för att förstå inställningen till samverkan gällande kollektivavtalsförhandlingar och annan facklig ”lönepolitik” på europeisk nivå. Till detta kommer skiljelinjer mellan konkurrensutsatta och mindre konkurrensutsatta sektorer samt varu- respektive tjänste-produktion (Bechter m.fl. 2012).
Samarbetet i metallsektorn och i tillverkningsindustrin tycks både bredare och djupare än i många andra sektorer. Samtidigt ska inte olikheterna mellan sektorer över-drivas. Som redan nämnts är exempelvis liberalisering och privatisering aktuella frågor i hälso- och sjukvårdssektorn, vilken traditionellt sett inte har varit en konkurrensutsatt sektor. Ställer vi frågan hur facken i respektive sektor samarbetar, istället för vad de samarbetar om, är det också enklare att identifiera likheter (jmf kapitel 3 och 5).
Tidigare forskning om nordiskt fackligt samarbete ger vid handen att konkurrens-utsatta sektorer har en mer omfattande internationell verksamhet och att tillverknings-industrin står för det mest utvecklade samarbetet, följt av i tur och ordning byggnads-sektorn, inhemska och mer ”skyddade” sektorer såsom vård och omsorg och slutligen renodlade akademikerfack (Larsson m.fl. 2012). Men vad man samarbetar om (innehåll) säger inte nödvändigtvis något om hur mycket man samarbetar (omfattning) eller hur väl fungerande samarbetet är (effektivitet). I vårt material ger exempelvis byggnads-sektorn, som har ett tämligen brett samarbete med fackföreningar i andra länder, uttryck för en jämförelsevis negativ syn på såväl samarbetets form som innehåll.
Nationella institutioner med relevans för arbetsmarknaden är av betydelse för för-bundens förhållningssätt men kan givetvis inte ensamt förklara inställningen till olika typer av regleringar och förhandlingsmetoder. Som framgått kan inställningen till samarbete skifta med vilken fråga som står i fokus, vilket inte minst metallsektorns pragmatiska förhållningssätt är exempel på. Incitament kan därtill vara intressebaserade och därmed villkorade av vilka kostnader som olika strategier eller val kan tänkas vara förenade med (Logue 1980). Att respondenter uppger att det inte är värt eller lönt att ta strid för vissa frågor kan möjligen förstås i ljuset av det. Intressebaserade förklarings-modeller utgår kortfattat från att det är det nationella medlemsintresset som driver facken att samarbeta internationellt. Minskad nationell kontroll kan då fungera som en katalysator för facken att engagera sig internationellt, i det fall ett sådant agerande är till gagn för medlemmarnas intressen. Att tämligen resursstarka förbund, likt de svenska, tenderar att vara mer orienterade mot nationella strategier blir ur det perspektivet inte så märkligt (Logue 1980; Bernaciak 2011).
Det gäller dock inte frågan om minimilön där mycket står på spel för nordiskt (svenskt) vidkommande. Lönesättningen är en facklig grundbult men att de nordiska förbunden reserverat sig i minimilönefrågan har bidragit till att de blivit ifrågasatta av andra förbund i Europa. Detta är respondenterna väl medvetna om. Samtidigt återfinns i vårt material flera exempel på samhörighet och på sådant som sägs förena trots för-modade olikheter i övrigt. Det gällerframförallt på arbetsmiljöområdet. När vi talar om inställningen till transnationellt fackligt samarbete generellt, och den mer övergripande bilden av vilka utmaningar som föreligger, finns det många sektoröverskridande likheter, även om läget kan vara ett annat om vi bryter ner frågan om samarbete i olika sakfrågor. Som har framhållits i tidigare studier riskerar också bristen på konvergens på övergripande europeisk nivå att skymma faktisk konvergens på sektoriell- eller företags-nivå (Larsson 2012a).
Avslutande reflektioner
Avslutningsvis ska vi återknyta till de övergripande teoretiska utgångspunkterna, nämligen i vilken mån skillnader i industriella regimer spelar roll, vilken betydelse som sektorskillnader och sektorregimer har, samt vilka slutsatser som kan dras av att anlägga ett nätverks- och organisationsperspektiv på det fackliga samarbetet.
En av projektets utgångspunkter har varit den teoretiska diskussion som förts på sistone huruvida den jämförande forskningen om industriella relationer bör ta som sin utgångspunkt att det är nationella eller regionmässiga variationer i av fackförenings-traditioner och regimer av industriella relationer som ska utgöra grunden för jämförelse (jmf Hyman 2001; Visser m.fl. 2009). Det alternativ som framförts under senare år är att skillnader mellan sektorer inom länder och Europa utgör en mer relevant, och mer precis, grund för jämförande forskning (Bechter m.fl. 2011, 2012, 2015). Den ansats vi valt i detta projekt är att pröva båda jämförelsepunkterna för att se vilken betydelse de har för nordiska fackföreningars förhållningssätt till transnationellt samarbete i Europa: vilka arenor de verkar på, vilka samarbetspartners och strategier de väljer, samt vilka frågor de samarbetar om.
Det huvudsakliga resultatet av denna studie är att sektorskillnader ser ut att ha större betydelse för dessa frågor än skillnader mellan länder. Dock behöver två förbehåll göras i förhållande till tolkningen av resultatet, innan vi går in på detaljer. För det första påverkas resultatet av vår ambition att undersöka sektorer med stor variation. För det andra påverkas utfallet av att denna studie endast undersöker nordiska förbund. Vi vet inte om detta resultat innebär att sektorskillnader spelar större roll än länderskillnader över hela Europa, eftersom detta kan vara en effekt av att de nordiska länderna utgör en tydlig regim med mindre interna ländervariationer. Den frågan kan vi svara först på när hela projektet är genomfört, och inte med hjälp av denna nordiska delstudie, vilket inte heller har varit vår avsikt. En sak som dock pekar på att länder- och regionskillnaderna spelar stor roll på den europeiska arenan är de stora hinder som nordiska förbund menar finns i det europeiska samarbetet på grund av såväl skillnader i lagstiftning och politik, som i språk, kultur och ideologi mellan förbund i olika länder (jmf Larsson 2012). Tidigare forskningsresultat visar också att det finns tydliga effekter av sådana regim-skillnader på fackföreningars strategier och förhållningssätt (Busemeyer m.fl. 2008; Glassner & Vandaele 2012; Furåker & Bengtsson 2013a; Furåker & Lovén Seldén 2013; Furåker & Lovén Seldén 2016; Larsson 2014, 2015; Mitchell 2007).
I tidigare forskning har det påvisats att de nordiska länderna tycks utgöra den regim av industriella relationer som är mest homogen internt i jämförelse med andra regimer i Europa (Bechter m.fl. 2011, 2012). Mot denna bakgrund är det inte helt förvånande att vi finner större skillnader mellan de olika sektorer vi studerat än mellan de nordiska länderna i frågor om de nordiska förbundens strategier och former för transnationellt samarbete. Vad gäller länderskillnader kan vi utifrån vår analys av enkätmaterialet inte heller finna några starka eller systematiska effekter som sammanhänger med om huruvida ett land är medlem i EU, respektive ingår i Eurozonen, eller inte. Ett undantag kan dock noteras bland de nordiska länderna, och det är Island, vars förbund tycks ha utvecklat transnationellt samarbete med utomnordiska, europeiska länder i lägre grad än Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Vad gäller sektorskillnader i fackligt samarbete finns en viss systematik som an-knyter till teorin om sektorregimer. De största skillnaderna är genomgående de mellan de två tjänstesektorerna (bank- och finans respektive hälso- och sjukvård) och de tre
produktiva/transformativa respektive distributiva sektorerna (metall, byggnads och transport). I den ena polen finner vi den mindre konkurrensutsatta och nationellt för-ankrade hälso- och sjukvårdssektorn och i den andra polen den starkt konkurrensutsatta metallsektorn. De viktiga skillnader vi har sett är följande: Produktionssektorn (inklusive byggnads) har avsevärt högre grad av bilaterala kontakter som sträcker sig långt utanför de nordiska länderna jämfört med servicesektorn i stort, framförallt jämfört med hälso- och sjukvårdssektorn. De förstnämnda sektorerna har också mer avancerade former av samarbete på både den nordiska och den europeiska arenan, inkluderande sådant som att utbilda fackföreningsföreträdare, samordna kollektivavtals-förhandlingar och arrangera demonstrationer. Skillnaden bekräftas också av att det är långt fler förbund inom hälso- och sjukvårdssektorn som anser att det är väl resurs-krävande att arbeta på den europeiska arenan i förhållande till värdet av utfallet. Men som tidigare påtalats ska dessa skillnader inte överdrivas, det finns även liknande förhållningssätt och strategier över sektorsgränserna. Detta stämmer också överens med tidigare studier (jmf Furåker & Bengtsson 2013a; Larsson 2012, 2014, 2015; Larsson m.fl. 2012)
Vi vill också hävda att anläggandet av ett organisations- och nätverksperspektiv på transnationellt samarbete är fruktbart. Våra resultat kan tolkas som att det spelar stor roll vilka resurser som de samverkande organisationerna har, också för vilka nätverk de utvecklar och upprätthåller. En viktig aspekt av de nordiska förbundens koordinering och styrka ligger i att de har upprättat formella och bemannade samnordiska meta-organisationer på såväl sektoröverskridande som sektorsnivå, vilka ger en god grund för tillitsfulla relationer i den delade nordiska institutionella och kulturella kontexten (jmf Hyman 2001). Därigenom möjliggörs, för det första, en koordinering av nationella strategier genom att de på denna grund upprättar kommunikations-, koordinerings- och samarbetsnätverk. Detta möjliggör, för det andra, såväl direkt lobbying mot EU:s institutioner (utan ”omvägen” via europeiska sektorsfederationer) som en koordinerad strategi i förhållande till de frågor som behandlas inom ramen för dessa federationer. Indirekt blir resursfrågan också påtaglig när hinder för samarbete med andra länder diskuteras, eftersom det är uppenbart att det inte räcker att den ena parten har de fin-ansiella, personella, språkliga och kulturella, samt internt legitimitetsmässiga, resurser
som möjliggör ett starkt samarbete. Allra tydligast blir detta i fallet med de nordiska förbundens relation till motsvarigheterna i Baltikum, då våra respondenter menar att de insatser och satsningar som genomförts där inte alls levererat i nivå med ambitionerna och förhoppningarna.
Slutligen vill vi också göra en kort notering om den sociala dialogen, vilken när den initierades utgjorde ett slags startskott för mer av inflytandelogik och institutionalisering av det europafackliga samarbetet på både sektors- och sektoröverskridande nivå. I samtliga sektorer finns en eller flera pågående sociala dialoger, men intervjupersonerna säger sig gärna ha sett att mer kommit ut av dem än vad som varit fallet. Missnöjet handlar dels om Kommissionens brist på initiativ, dels om arbetsgivarnas ointresse av att delta (Magnusson & Murhem 2015). Men det syns också finnas en frustration bland våra respondenter över att man inte kommer vidare i samordningen och samarbetet på den fackliga sidan, vilket är problematiskt ur legitimitetssynpunkt. Direktivet om stick- och skärskador i hälso- och sjukvårdssektorn är möjligen undantaget som bekräftar regeln, men bakom det direktivet låg år av förhandlingar och förberedelsearbete.
År 2015 sade sig Kommissionen, med ordförande Jean-Claude Juncker i spetsen, vilja återlansera den europeiska sociala dialogen (Welz 2015). I skrivande stund har ännu ingenting substantiellt kommit ut av denna återlansering, men på den fackliga sidan finns ändå vissa förhoppningar om att detta initiativ kommer att vitalisera dialogen på såväl sektoröverskridande som sektornivå. Med anledning av Junckers tal om att blåsa nytt liv i den europeiska sociala dialogen har även ETUC och de tre europeiska arbetsgivarorganisationerna CEEP, UEAPME och BusinessEurope under-tecknat en gemensam deklaration där de särskilt framhåller att parternas särställning som social partner på EU-nivå måste slås vakt om.10 Men det kan också noteras att parterna i deklarationen, i likhet med våra intervjupersoner, betonar att en förutsättning för en framgångsrik social dialog är att den är resultatorienterad.
10 Deklarationen ”En nystart för en stark social dialog” undertecknades i januari 2016 och går att läsa via följande länk: http://www.spcr.cz/images/EU/2016-03-16_tss_-_declaration_on_social_dialogue.pdf | sv |
