Show simple item record

dc.contributor.authorDegerblad, Jan-Ericswe
dc.contributor.authorHaikola, Larsswe
dc.contributor.authorHägglund, Samswe
dc.contributor.authorJonsson, Lars-Erikswe
dc.contributor.authorKöhler, Lennartswe
dc.contributor.authorSäljö, Rogerswe
dc.date.accessioned2008-09-23T08:17:02Z
dc.date.available2008-09-23T08:17:02Z
dc.date.issued2005swe
dc.identifier.isbn91-85027-38-3swe
dc.identifier.urihttp://hdl.handle.net/2077/18172
dc.description.abstractDet primära syftet med rapporten är att granska de utvecklingsprojekt som finansierats av Rådet för högre utbildning under perioden 1999 till 2004. Då rådet nu upphör som självständig myndighet, sammanfattas också en del av resultaten av tidigare utvärderingar av projektverksamheten. Avsikten med detta är att ge ett bredare underlag för diskussion av den framtida utvecklingen av arbetsformerna i den högre utbildningen. Under perioden 1999 till 2004 har 78 projekt erhållit finansiering. Det totala stödet uppgår till knappt 57 miljoner kronor. Konkurrensen om medel har varit mycket hård, och utdelningsprocenten ligger genomsnittligt under tio procent. Detta pekar på att intresset bland högskolans lärare för att bedriva utvecklingsarbete är stort. Tyngdpunkten i rapporten ligger på de 42 projekt som avrapporterats medan pågående projekt beskrivs mer översiktligt. Sammanlagt 25 lärosäten har beviljats medel under den aktuella perioden. Linköpings universitet har med god marginal varit mest framgångsrikt och erhållit finansiering av 13 olika aktiviteter. De stora universiteten dominerar som anslagsmottagare. Nästan 60 procent av beviljade projekt har gått till universiteten i Linköping, Göteborg, Lund, Umeå, Uppsala och till Kungliga Tekniska högskolan. Mest framgångsrik högskola är Borås som fått fyra projekt finansierade under den aktuella perioden. Projekten spänner över många olika områden och akademiska fält men kan ändå sammanfattas i ett antal teman. Ett av dessa rör vad man kan kalla lärandets organisering och kunskapskvalitet. Här finns en rad projekt som på olika sätt försöker utveckla lärformer som betonar förståelse och kvalitet i lärandet. Ytterligare teman som återkommer i projektportföljen gäller: a) examination och utveckling av examinationsformer som uppfattas som relevanta och produktiva, b) användning av informationsteknik för olika ändamål, c) specifika pedagogiska metoder (portfoliometodik, problembaserat lärande, laborativa arbetssätt med flera). Under senare år har också, genom rådets initiativ, frågan om studenters medverkan i utvecklingsarbeten kommit upp på agendan. Inom vissa områden, exempelvis vad rör användning av informationsteknik för simulering och uppbyggnaden av undervisningsrelevanta databaser, har projekten haft pionjärkaraktär. En sammanfattning ger vid handen att den bedrivna projektverksamheten under perioden utan tvekan berikat den svenska högskolan. Svårigheterna ligger i att åstadkomma uthålliga verksamheter och att sprida erfarenheterna till andra högskolor. Denna svårighet har påpekats i nästan samtliga tidigare utvärderingar. Det bör också tillfogas att avrapporteringen av projekten är av mycket skiftande kvalitet. Rådet har varit angeläget att utveckla sin verksamhet. Genom ett flertal utvärderingar har man sökt skaffa kunskap om effekterna av de finansierade projekten och av de egna strategierna. Man har också tagit intryck av de utvärderingar som genomförts och försökt korrigera de problem som påpekats. Man har försökt förtydliga sina bedömningar och förbättra dialogen med sökande. Under de senaste åren har man tagit intryck av den kritik som förts fram av utvärderare mot alltför solitära och isolerade projekt genom att inleda en satsning på nätverksbyggande inom ett antal specifika områden. Enligt vår uppfattning besitter rådet, dess ledamöter och projektansvariga en mycket stor erfarenhet av villkoren för utvecklingsarbete i den svenska högskolan, och dessa bör tas till vara för framtiden. Rådet har varit en liten myndighet som arbetat med en bottomup -strategi, det vill säga man har i huvudsak varit reaktiv. Rådet har haft alltför små resurser för att självt driva sin verksamhet på tematisk nivå. Mot bakgrund av detta har medelsutlysningarna tenderat att bli alltför allmänna och utan klar tematisk styrning. Ett problem är också samspelet med de olika högskolorna och med deras pedagogiska utvecklingsenheter. Avslutningsvis konstateras att de motiv som ursprungligen fanns för att inrätta en central myndighet med ansvar för utvecklingsarbete inom högskolan ter sig än mer giltiga idag. Högskolan har expanderat på ett tämligen dramatiskt sätt under de senaste decennierna och kommit att omfatta en allt större del av befolkningen. Heterogeniteten i de studerandes bakgrunder blir allt större och kunskapsutvecklingen ställer allt större krav på undervisningen. Förändringstrycket från omvärlden framgår också genom olika reformer och beslut, och den pågående Bolognaprocessen kan ses som ett exempel på detta. Många av de projekt som genomförts kan ses som universitetslärares försök att hantera ett centralt dilemma för högskolan: Hur tillfredsställer vi de krav på yrkesrelevanta och generella färdigheter som kommer från samhälle, studenter och arbetsgivare, samtidigt som vi försöker bibehålla de kvaliteter i lärande som utmärker traditionell akademisk fördjupning? Rapporten konkluderar med att konstatera att de utmaningar som högre utbildning står inför inte på ett framgångsrikt sätt kan hanteras av enskilda lärosäten. Det krävs samverkan och en central instans som finansierar kvalificerat utvecklingsarbete, bidrar till kunskapsspridning och som skapar intresse och gynnsamma villkor för en fruktbar diskussion om hur vi utvecklar lärandet i högskolan.swe
dc.language.isosweswe
dc.publisherMyndigheten för nätverk och samarbete inom högre utbildningswe
dc.titleAtt utveckla den högre utbildningen - testamente efter Rådet för högre utbildningswe
dc.typeTextswe
dc.type.svepReportswe


Files in this item

Thumbnail

This item appears in the following Collection(s)

Show simple item record