Incidence of post-contrast acute kidney injuries for trauma patients at a Swedish trauma centre

Abstract

Kontrastmedel används rutinmässigt vid till exempel skiktröntgen och MR. Det injiceras vanligtvis in i vener och sprids från blodbanan ut i kroppens vävnader för att slutligen utsöndras via njurarna. Kontrastmedlet förtydligar kroppens organ och vävnader, men även skador och förändringar. Samtidigt som röntgenstrålarna upptäcktes runt 1900-talets början förstod man att det gick att framhäva kroppens vävnader genom att tillföra ett mer röntgentätt ämne. Tidiga blandningar var dock så giftiga att de enbart användes i kadaver och djur. Sedan dess har man gjort stora framsteg och utvecklat kontrastmedlet för att minska dess risker. Trots detta finns det fortfarande frågetecken kring kontrastmedel och dess eventuella biverkningar. Från 1950-talet och framåt har kontrastmedlet diskuterats fram och tillbaka. Debatten startade när svårt sjuka patienter drabbades av försämrad njurfunktion och i värsta fall njursvikt efter att de fått kontrastmedel. Det verkade finnas en ökad risk hos de patienter som redan före administration av kontrastmedel hade dåliga njurvärden. Dagens kontrastmedel går dock inte att jämföra med de som användes under 1950-talet. Fortfarande gäller försiktighetsprincipen för patienter med nedsatt njurfunktion för att undvika eventuella komplikationer vid undersökningar med kontrast. Detta gäller till exempel äldre patienter, diabetiker etcetera. Men de senaste decennierna har det kommit studier vars resultat inte överensstämmer med synen att kontrastmedel skulle ge en ökad risk för njursvikt. Dessa rön ligger till grund för denna studie. Genom att gå igenom journalmaterial från 2018 för alla patienter som inkommit akut till Sahlgrenska som allvarligt skadade patienter hoppades vi få en bättre överblick av hur kontrastmedel påverkar dessa patienter. Risken med att undvika att ge kontrastmedel till denna patientgrupp är att diagnosen fördröjs och därmed även behandlingen. I längden riskerar detta att ge en försämrad patientsäkerhet samt en högre totalkostnad för vården. Totalt inkluderades 285 patienter. Trettiotre patienter genomgick en skiktröntgen utan kontrastmedel och användes som en jämförelsegrupp. Vi undersökte hur många som drabbades av försämrade njurvärden timme 0–72, men även vilka riskfaktorer som existerade innan undersökningen, såsom ålder, diabetes, hjärt- och njursvikt samt hur allvarligt skadade patienterna var. Resultatet visade en relativt låg förekomst (5,56 %) av njurpåverkan hos patienter som fått kontrast, i jämförelsegruppen var förekomsten högre (9,09 %). Hjärt- eller njursvikt ökade risken för njurpåverkan men även svåra skador samt en direkt njurskada gav en ökad risk. Den akut försämrade njurfunktionen var oftast tillfällig och hade vanligtvis normaliserats inom en vecka. Det begränsade patientunderlaget måste tas med i helhetsbedömningen av vilka slutsatser man kan dra och hur till tillförlitliga resultaten är. Vår slutsats är att det är svårt att påstå att kontrastmedlet i sig är orsaken till akut njurpåverkan. Därför behöver man titta närmare på möjliga underliggande orsaker till akut njurpåverkan utöver kontrastmedel, så som sjukdomar och andra riskfaktorer. Man bör även undersöka vilka patienter som får, och vilka som inte får kontrast. Det finns alltså ett behov av större framtida studier inom svensk sjukvård vars resultat kan ligga till grund för eventuella ändringar av nuvarande riktlinjer.