En tvärdisciplinär studie om bevisvärdering av muntliga utsagor i brottsmålsprocessen.

Abstract

Uppsatsen behandlar bevisvärdering av utsagor i brottmålsprocessen. Då bevisvärderingen enligt 35 kap. 1§ rättegångsbalken är fri har det i den juridiska doktrinen, men även i rättstillämpningen, lyfts in två begrepp: trovärdighet och tillförlitlighet. Uppsatsen påvisar att det inte finns någon vedertagen teoretisk definition av begreppen och att gränsdragningen mellan begreppen är vag. Uppsatsen påvisar även att den modell för bevisvärdering av utsagor som har utkristalliserats i Högsta domstolens praxis inte har stöd i den rättspsykologiska forskningen.

Genomförandet av uppsatsen kan sägas vila på tre ben. Den första delen är utformad genom en rättsutredande metod, där det vidtas en undersökning om vad rättskällorna på området föreskriver. Den andra delen utgörs av en utsageanalys av Högsta domstolens domskäl. I denna del av uppsatsen granskas hur bevisvärdering av muntliga utsagor kommer till uttryck, samt hur högsta instans använder sig av begreppen trovärdighet och tillförlitlighet. I den tredje delen analyseras bevisvärdering, som den har beskrivits i den första och andra delen, ur ett rättspsykologiskt perspektiv. Dessa tre angreppssätt kan ses som en triad som åskådliggör vad rätten utger sig för att vara, vad rätten är, och vad rätten ur ett rättspsykologiskt perspektiv borde vara.