Att få staten att säga förlåt: En analys av erkännande som ett effektivt rättsmedel vid rättighetsöverträdelser och fastställelsetalans tillåtlighet för att kunna uppnå ett sådant erkännande

Abstract

Vid överträdelser av grundläggande fri- och rättigheter enligt Europakonventionen och EU-stadgan följer en rätt till effektiva rättsmedel. Det har genom Högsta domstolens avgörande på senare tid blivit tydligt att erkännandet av en rättighetsöverträdelse har central betydelse för den enskildes upprättelse. Uppsatsen undersöker därför hur ett erkännande ska förstås som ett rättsmedel samt fastställelsetalans tillåtlighet för att kunna uppnå ett sådant erkännande. Uppsatsen besvarar tre frågeställningar: (I) hur erkännandet kan definieras i rättslig mening, (II) i vilken utsträckning ett erkännande självständigt utgör ett effektivt rättsmedel och (III) hur fastställelsetalans tillåtlighet enligt 13 kap. 2 § RB ska bedömas vid rättighetsöverträdelser. Utifrån en rättsdogmatisk metod med europarättsliga tolkningsramar systematiseras och tolkas gällande rätt enligt europarätten och svensk rätt. Analysen visar att ett erkännande utgörs av ett ställningstagande i sak av behörig myndighet eller domstol som bekräftar överträdelsen. Det ska formuleras i ett rättsligt bindande beslut efter en materiell prövning, alternativt att svaranden ger ett fullständigt vitsordande av överträdelsen. Det krävs emellertid inte att ställningstagandet uttrycks i domslutet och vinner rättskraft. Det innebär att ett erkännande kan komma till stånd genom såväl en fastställelsetalan som en fullgörelsetalan. Analysen har vidare visat att ett erkännande självständigt kan utgöra ett effektivt rättsmedel vid mindre allvarliga överträdelser av Europakonventionen, och troligt likaså vid överträdelser av EU-stadgan. Dessutom är erkännandet i princip nödvändigt för att andra rättsmedel ska anses vara tillräckligt effektiva. Slutligen visar analysen att en fastställelsetalan om en rättighetsöverträdelse torde vara tillåtlig enligt 13 kap. 2 § RB, även om detta innebär en viss utvidgning av bestämmelsen. Fastställelsetalan bedöms i dessa fall kunna uppfylla rekvisiten enligt första stycket, om talan utformas så att rättighetsöverträdelsen uttrycks tillräckligt tydligt och konkret. Vidare bör en fastställelsetalan kunna väckas enligt tredje stycket med stöd av antingen artikel 6 och artikel 13 EKMR som svensk lag, eller artikel 47 EU-stadgan som med direkt effekt utgör en gällande rättsregel som domstolen är skyldig att tillämpa. Sammantaget bekräftar uppsatsen att erkännandet är en avgörande komponent i rätten till effektiva rättsmedel och för enskildas känsla av upprättelse. Oavsett om det är en rättighetsöverträdelse av Europakonventionen eller EU-stadgan bedöms det vara möjligt att få en bekräftelse på att överträdelsen har skett genom att väcka en fastställelsetalan, och på så sätt få staten att säga förlåt – eller i vart fall framtvinga ett erkännande.