FRÅN AVVIKELSE TILL ANPASSNING En foucauldiansk studie av dokumentationspraktiker vid Sankt Sigfrids sjukhus under 1950-talet

Abstract

Syfte: Syftet med studien är att analysera hur psykiatrisk kunskap produceras i journalförda bedömningar vid Sankt Sigfrids sjukhus före år 1955. Fokus ligger på hur kategorierna sjukdom, förbättring och utskrivningsbarhet konstrueras i den kliniska dokumentationen, och hur dessa bidrar till att forma bedömningar av normalitet, behandlingsbarhet och medicinsk objektivitet. Teori: Studien använder ett teoretiskt ramverk baserat på Michel Foucault, med särskilt fokus på begrepp som den kliniska blicken, makt/kunskap, normalisering och dividerande praktiker. Journalen förstås som en socioteknisk artefakt genom vilken individen görs till föremål för vetenskaplig granskning. Metod: En Foucault-inspirerad diskursanalys har tillämpats på ett empiriskt material bestående av 123 patientjournaler från Sankt Sigfrids sjukhus med utskrivningsår 1955. Analysen har genomförts som en systematisk process av tematisk kodning och operationalisering av språkliga uttryck i journalanteckningarna. Resultat: Studien visar att patienternas tillstånd konstrueras genom binära motsatspar, exempelvis lugn/orolig eller arbetsam/oföretagsam, som stabiliserar gränser mellan normalitet och avvikelse. Sjukdom framträder inte som ett neutralt faktum, utan som en effekt av den kliniska blicken där vardagliga beteenden omkodas till medicinska symptom. Förbättring och utskrivningsbarhet definieras primärt genom patientens förmåga till anpassning, självreglering och arbete i enlighet med institutionens normer. Ett centralt resultat är kravet på sjukdomsinsikt, där patienten förväntas internalisera läkarens diagnos som sin egen sanning för att betraktas som återställd. Dokumentationspraktiken ger professionell expertis företräde, medan patientens egen röst systematiskt marginaliseras.