Teorin om praktikarkitekturer som teoretisk lins för att studera tillgänglighet i matematikundervisning i år 4-6

Abstract

Matematik är ett ämne där relativt många elever inte uppnår kunskapskraven. För att förstå varför och för att få alla elever att lyckas behöver svaren sökas inte bara på individnivå utan i hela undervisningspraktiken. Undervisningen behöver vara tillgänglig för att eleven ska utvecklas i sitt lärande. Syftet med vår studie är därför att undersöka och beskriva hur matematiken görs tillgänglig i undervisningen för elever i år 4-6. Fokus är på lärarnas sägande, görande och relaterande i undervisningspraktiken. Studiens data producerades genom metodtriangulering. Fyra deltagande observationer av matematiklektioner med fyra olika lärare och deras klasser genomfördes. Observationerna videoinspelades och vi var fysiskt närvarande och förde fältanteckningar. Uppföljande semistrukturerade intervjuer med de fyra lärarna genomfördes också. Observationerna genomfördes på två olika skolor i mindre kommuner i västra Sverige. Studien är kvalitativ med praktikteoretisk ansats. Teorin om praktikarkitekturer, TPA, används både som teoretisk ram för att studera tillgänglighet i praktiken men även som analysverktyg för att förstå och hitta utvecklingsbehov i undervisningspraktiken. Tillgänglighet studeras utifrån ett helhetsperspektiv där tillgängligt meningssammanhang, fysisk tillgänglighet och tillgängligt sociokommunikativt samspel samverkar. Studien visar att tillgänglighet i undervisningspraktiken möjliggörs och hindras på olika sätt. Specialpedagogiskt synsätt skapar per automatik inte tillgänglig undervisning. Specialpedagogisk kompetens behövs och är avgörande för vad som sägs, görs och relateras i undervisningspraktiken för att skapa tillgänglighet. Därtill påverkar organisatoriska faktorer som tid, personresurser och möjlighet till samarbete med kollegor.