Motsättningarnas Paradis - Högstadieschemat som ett uttryck för schemaläggare som närbyråkrater och deras komplexa praktik

Abstract

Syfte: Denna studie åsyftar att bidra med kunskap kring schemat och förståelse kring varför det konstrueras som det görs. Studien undersöker hur högstadieelevers scheman ser ut idag; vilka likheter och skillnader det kan finnas, såväl som varför det konstrueras som de görs enligt de som lägger schemat. Detta genom att undersöka hur schemaläggare beskriver sitt handlingsutrymme och vilka faktorer de upplever påverkar deras beslut i schemaläggningsprocessen. Teori: Studien ramas dels in av ett neurovetenskapligt perspektiv på elevers lärande och förutsättningar för lärande, där hjärnans utveckling och (över-)belastning är central. Denna teori ramar in studiens första delfråga som tittar närmare på hur ett högstadieschema ser ut. Dels används Lipskys (2010) teori om ”street-level bureaucracy”, där offentliga tjänstemän och myndighetsutövares arbetsroller förklaras och problematiseras. I denna uppsats används begreppet närbyråkrati (istället för det engelska begreppet) där schemaläggare följaktligen ses om närbyråkrater. Detta teoretiska ramverk används vidare för att förstå och analysera schemaläggares beskrivningar av deras handlingsutrymme och faktorer som påverkar det. Metod: Studien använder kombinerade metoder i en metodtriangulering, där dels en kvantitativ statistisk granskning genomförs för att undersöka hur schemat varierar utifrån strukturella och tidsmässiga variabler. Dels genomförs kvalitativa intervjuer med schemaläggare. Resultat: Denna studie visar att högstadieelevers scheman kan skilja sig åt markant, såsom antal lärare de träffar per skolvecka, antal salsbyten eller pass. Det förekommer också flera likheter kring hur scheman konstrueras. Lektionslängd är en variabel som har hög spridning. En möjlig förklaring till varför schemat konstrueras på olika sätt kan vara att schemaläggare, i egenskap av närbyråkrater, har ett stort handlingsutrymme. Olika saker nämns som påverkar deras agerande. I en praktik som beskrivs som ”motsättningarnas paradis” talas det om makt (i relationen till lärarna och schemaläggarens roll på skolan), om pedagogiska visioner och övertygelser, om praktiska realiteter och resurser (objektiva och subjektiva) som olika delar av schemaläggarnas handlingsutrymmen, där de prioriterar och agerar olika. Detta kan vidare vara något som kommer till uttryck på schemat och som kan förklara de olikheter som granskats. Schemat kan således förstås som en komplex och motstridig praktik. Det är inte en neutral spegling av läroplanen, utan snarare ett uttryck för hur policy tolkas och realiseras i praktiken av närbyråkraten schemaläggaren.