Allmän kunskap om det allmänt veterliga – en paradox?

Abstract

Av 35 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken framgår att det inte krävs bevis för omständigheter som är allmänt veterliga. Med allmänt veterliga omständigheter åsyftas notorisk kunskap, det vill säga fakta och erfarenhetssatser som är allmänt kända. Domstolen får beakta dessa ex officio och utan vidare lägga dem till grund för domen. Notorietetsregleringen härstammar från allmänna grundsatser, vilka existerade långt innan den nuvarande rättegångsbalkens införande år 1948. Trots denna förankring i svensk rätt är regleringen sparsamt behandlad i rättskällorna. Sparsamheten vittnar om ett behov av att närmare utreda hur notorietetsregleringen ska förstås; vad som bör beaktas, vilka avvägningar som behöver göras och vilka handlingsalternativ är möjliga i situationer där tvivel råder i fråga om regleringen. Notorietetsregleringens kärna – notorisk kunskap – kan betraktas som ett komplext fenomen sett till dess relativa och föränderliga egenskaper. Det faktum att detta komplexa fenomen har givits en vag reglering är betänkligt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Vad som är notoriskt kan te sig självklart, men också oförutsägbart och godtyckligt för den som saknar kunskap, eller till och med vetskap, om det som någon annan betraktar som notoriskt.

Uppsatsen syftar till att analysera notorietetsregleringen i förhållande till rättssäkerhet. I uppsatsen används en rättsanalytisk metod, vilken i viss mån inbegriper ett rättsdogmatiskt arbetssätt. Inledningsvis utreds notorietetsregleringens innebörd utifrån den vägledning som finns att tillgå i rättskällorna. Därefter analyseras notorietetsregleringen utifrån konkreta rättssäkerhetsaspekter i Aleksander Peczeniks teori om rättssäkerhet. För att hantera det faktum att notorietetsregleringen tar sikte på ett utomrättsligt fenomen anläggs sedan ett kunskapsteoretiskt, närmare bestämt socialkonstruktivistiskt, perspektiv på notorisk kunskap. Slutligen analyseras hur materiell processledning kan inverka på tillämpningen av notorietetsregleringen och dess förhållande till rättssäkerhet.

I uppsatsen konstateras att notorietetsregleringen utmanas av formella rättssäkerhetsaspekter, särskilt förutsägbarhetskravet. Materiella rättssäkerhetsaspekter utmanas likaså, eftersom notorietetsregleringen kan påverka genomslaget av formell och materiell rätt. Det socialkonstruktivistiska perspektivet öppnar upp för tanken om att den rättsliga motsättningen mellan notorietetsregleringen och rättssäkerheten på ett djupare plan beror på det utomrättsliga fenomen som är föremål för regleringen. Notorietet kan anses oförenligt med ett förutsägbarhetkrav sett till den relativa karaktären och motsättningen lär därmed kvarstå så länge notorietetsregleringen inbegriper ett notorietetsbegrepp. De socialkonstruktivistiska insikterna torde emellertid kunna tillvaratas och nyttjas vid notorietetsbedömningar. Vidare konstateras att ökad kommunikation och materiell processledning kan verka för att komma till bukt med rättssäkerhetsproblematiken.

Att notorietetsregleringen tar sikte på allmän kännedom och att lagstiftaren hållit sig kortfattad vid införandet av bestämmelsen indikerar att det inte ska behövas särskilt mycket tankeverksamhet vid dess tillämpning. Avslutningsvis konstateras emellertid att det krävs allmän kunskap om det “allmänt veterliga” för att hantera notorietetsregleringens komplexa karaktär i allmänhet, och dess förhållande till rättssäkerhet i synnerhet. Förhållandet framstår som motsägelsefullt och det ligger nära till hands att betrakta fenomenet som en paradox.