Ensidiga utbrytningar och folkrättens gränser: En studie av självbestämmanderätt, territoriell integritet och erkännande i fallen Somaliland och Kosovo ur ett TWAIL-perspektiv

Abstract

Frågor om ensidiga utbrytningar har länge varit centrala inom folkrätten och präglas av betydande rättslig komplexitet. Med ensidiga utbrytningar avses situationer där ett område bryter sig loss från den stat som det tillhör och bildar en egen stat utan moderstatens samtycke. I dessa situationer aktualiseras flera folkrättsliga principer, framför allt spänningen mellan självbestämmanderätten och territoriell integritet. Självbestämmanderätten innebär att folk har rätt att bestämma sin politiska status och sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling, medan territoriell integritet syftar till att skydda staters territoriella enhet. Därtill aktualiseras principen om uti possidetis juris, som innebär att tidigare administrativa gränser ska respekteras vid statsbildning, samt kriterierna i artikel 1 i Montevideokonventionen, vilka anger de grundläggande förutsättningarna för statsbildning. Mot denna bakgrund syftar uppsatsen till att utreda innebörden av dessa folkrättsliga principer och kriterier i relation till ensidiga utbrytningar. Uppsatsen syftar vidare till att analysera hur dessa principer och kriterier tillämpas i fallen Somaliland och Kosovo, i syfte att förklara varför Kosovo har erkänts som stat av ett stort antal stater medan Somaliland inte har erhållit motsvarande erkännande. Därutöver syftar uppsatsen till att problematisera dessa principer och kriterier utifrån ett TWAIL-perspektiv. Uppsatsen bygger huvudsakligen på en rättsdogmatisk metod, där gällande rätt fastställs genom analys av internationella konventioner, sedvanerätt, rättspraxis och folkrättslig doktrin. Denna metod används även kritiskt för att identifiera oklarheter och motsägelser i de folkrättsliga principerna. För att möjliggöra en fördjupad analys kompletteras metoden med ett TWAIL-perspektiv, vilket används för att belysa hur folkrätten inte nödvändigtvis är neutral eller universell. Uppsatsen har även en komparativt liknande ansats, där de aktuella principerna och kriterierna tillämpas på och jämförs mellan Somaliland och Kosovo. Analysen visar att självbestämmanderätten är en etablerad folkrättslig princip, men att dess innebörd är oklar i flera avseenden. Särskilt gäller detta frågan om vem som utgör ett “folk” samt under vilka förutsättningar extern självbestämmanderätt kan aktualiseras utanför den koloniala kontexten. Intern självbestämmanderätt framstår som huvudregel, medan extern självbestämmanderätt endast aktualiseras i undantagsfall. Samtidigt visar uppsatsen att territoriell integritet utgör en stark princip som i praktiken begränsar möjligheterna till ensidiga utbrytningar, även om den inte utgör ett absolut hinder. Vidare framkommer att kriterierna i Montevideokonventionen är centrala för bedömningen av statsbildning, men att de inte är tillräckliga i sig, eftersom de måste förstås i relation till andra folkrättsliga principer. Principen om uti possidetis juris ges särskild betydelse, inte minst i den afrikanska kontexten, där den bidrar till att upprätthålla existerande gränser. Vid en jämförelse mellan Somaliland och Kosovo framkommer att båda områdena i stor utsträckning uppfyller kriterierna i Montevideokonventionen och att båda ensidigt har brutit sig loss från sina respektive moderstater. Trots dessa likheter identifierar uppsatsen avgörande rättsliga skillnader mellan fallen. En central skillnad rör självbestämmanderätten. I Kosovo-fallet konstateras att befolkningen kan betraktas som ett “folk” i folkrättslig mening och att den har nekats intern självbestämmanderätt, vilket utgör en förutsättning för att extern självbestämmanderätt i undantagsfall kan aktualiseras. Detta innebär att det i Kosovo-fallet föreligger ett starkare rättsligt stöd för extern självbestämmanderätt. I fallet Somaliland görs däremot bedömningen att befolkningen inte utgör ett sådant “folk” i folkrättslig mening som har rätt till extern självbestämmanderätt. Vidare har någon motsvarande nekad intern självbestämmanderätt inte kunnat fastställas. Därmed saknas de förutsättningar som i Kosovo-fallet motiverar ett anspråk på extern självbestämmanderätt. En ytterligare skillnad är att moderstaten i Kosovo-fallet har upphört i sin tidigare form, vilket påverkar bedömningen av territoriell integritet. I fallet Somaliland kvarstår däremot Somalia som stat, vilket innebär att principen om territoriell integritet gör sig gällande med större styrka. Sammantaget leder dessa skillnader till att de folkrättsliga principerna får olika rättsliga konsekvenser i de två fallen. Samtidigt visar uppsatsen att de folkrättsliga principerna och kriterierna inte ensamma kan förklara skillnaden i erkännande. Ur ett TWAIL-perspektiv framkommer att folkrätten inte tillämpas enhetligt, utan att dess principer kan få olika genomslag beroende på historiska och geografiska kontexter. Sammanfattningsvis visar uppsatsen att folkrätten i fråga om ensidiga utbrytningar präglas av oklarhet, inre spänningar och en tillämpning som inte alltid är konsekvent. Erkännande av nya stater kan därför inte förstås enbart utifrån rättsliga kriterier, utan måste analyseras i ljuset av hur dessa principer tolkas och tillämpas i praktiken.