När juridiken missförstår hemmasittaren: En granskning av svenska förvaltningsdomstolars nuvarande tolkning av självvald isolering som “annat socialt nedbrytande beteende” enligt 3 § LVU

Abstract

Detta examensarbete analyserar hur lagmotiven till lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och rättspraxis ger vägledning i bedömningen av ”annat socialt nedbrytande beteende” enligt 3 § LVU i fall av självvald isolering. Studien tar sin utgångspunkt i Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2024 ref. 5 och granskar hur detta avgörande har påverkat rättstillämpningen i underinstanserna samt vilka konsekvenser detta får för rättssäkerheten och förutsebarheten för barn i självvald isolering. Vidare utreds huruvida ett omhändertagande enligt 3 § LVU i fall av självvald isolering kan anses vara en nödvändig och ändamålsenlig åtgärd för att tillgodose barnets bästa. Uppsatsen bygger på en rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod, kompletterad med empiriska och tvärvetenskapliga inslag. Analysen genomförs delvis ur ett rättssäkerhetsperspektiv och omfattar en genomgång av lagstiftning, förarbeten och vägledande praxis samt en kvalitativ innehållsanalys av ett kriteriebaserat urval av underinstanspraxis efter HFD 2024 ref. 5. Vidare integreras juridisk analys med psykologisk och psykosocial forskning om hikikomori för att bedöma om tvångsvård enligt 3 § LVU är anpassad till de vårdbehov som typiskt sett är förknippade med självvald isolering. Resultatet visar att Högsta förvaltningsdomstolens bedömning i HFD 2024 ref. 5, och dess tillämpning i underinstanserna, har medfört betydande problem för förutsebarheten i rättstillämpningen. Genom att tillmäta isoleringen och dess konsekvenser för den unges livssituation avgörande betydelse närmar sig bedömningen i praktiken en prövning av levnadssätt snarare än beteende. Bristande tydlighet i hur relevanta omständigheter ska vägas har lett till inkonsekvent praxis, där likartade fall kan leda till olika rättsliga utfall. Uppsatsen visar vidare att det ofta föreligger ett reellt och långsiktigt vårdbehov hos barn i självvald isolering, men att ett tvångsomhändertagande sällan är anpassat för att möta detta behov. Sådana ingripanden riskerar att fokusera på isoleringen som ett enskilt beteende snarare än på dess bakomliggande orsaker, vilket kan motverka varaktig förbättring. Ett tvångsomhändertagande enligt 3 § LVU kan därför svårligen anses uppfylla kraven på nödvändighet, ändamålsenlighet och barnets bästa.