Diagnos – möjlighet till anpassad undervisning? Fyra gymnasieflickor med NPF-diagnos berättar om sina erfarenheter.

Abstract

Ungefär 10% av alla elever i skolan har en NPF-diagnos. Syftet med studien har varit att få en större förståelse för vad det innebär att gå i gymnasiet och ha en NPF-diagnos. Informanterna har beskrivit hur de ser på sina diagnoser och vilka anpassningar de har tillgång till i skolan. De har också beskrivit hur deras sociala liv fungerar och hur de uppfattar att andra ser på deras diagnoser. I studien används en specialpedagogisk teori om inkludering och en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer har valts. Transkriberingen har utförts manuellt och analysmetoden som använts har varit tematisk. Resultaten visar att flera informanter känner sig frågande kring vilka anpassningar som hade varit relevanta för dem att få tillgång till. De säger att samtal mellan dem, vårdnadshavare och skola inte har varit kontinuerliga och att uppföljning kring deras resultat och erfarenheter av skolmiljön kopplat till deras diagnoser saknas. Flera av informanterna saknar dokument som beskriver vad de och skolan har enats om gällande anpassningar och vet inte säkert vad de har för alternativ och möjligheter till hjälp. Kunskapen hos skolans personal om informanternas diagnoser och om hur deras svårigheter att koncentrera sig påverkar dem varierar stort och samtliga informanter tar ansvar för att beskriva för sin omgivning vad deras behov är. Detta samtidigt som de inte vill bli betraktade som annorlunda utan ser värdet i att vara en del av en större grupp med rättvisa villkor för alla i gruppen. Samtliga intervjuade elever medicinerar för att klara av skoldagen och är så trötta på eftermiddagarna och kvällarna att deras sociala liv påverkas. Flera av dem uttrycker också att de funderar över hur omgivningen upplever dem och funderar över hur medicinen påverkar deras naturliga sätt att vara och agera.