Mellan två världar: Hybridregleringens roll i havsrättens miljöintegration

Abstract

Denna uppsats undersöker hur miljörättsliga målsättningar kan främjas inom ramen för civilrättsliga strukturer i internationell havsrätt genom hybridreglering. Tre regelverk analyseras: International Convention on Salvage (1989), International Convention on Civil Liability for Oil Pollution Damage (CLC) i samspel med IOPC Funds, samt International Convention for the Control and Management of Ships’ Ballast Water and Sediments (2004). Genom en komparativ rättsanalys, med utgångspunkt i teorier från Casini och Heldeweg, studeras hur offentligrättsliga miljöintressen integreras i civilrättsliga mekanismer och formar trepartsrelationer mellan stat och privata aktörer. Analysen visar att International Convention on Salvage (1989) framgångsrikt använder ekonomiska incitament för att förena kommersiella och miljömässiga intressen, medan CLC/Fond-systemet internaliserar miljörisker genom strikt ansvar men har begränsningar avseende ersättning för ekologisk skada. International Convention for the Control and Management of Ships’ Ballast Water and Sediments (2004) illustrerar svårigheter med regleringsdriven innovation och praktisk implementering. Ett centralt resultat är att hybridreglering präglas av normativ friktion mellan olika rättsliga logiker. När denna hanteras genom normativ överensstämmelse kan dock civilrättens flexibilitet och incitamentsstruktur bidra till effektivt miljöskydd. Avgörande är kontextanpassad regleringsdesign, tydliga normer, balanserade incitament och mekanismer som hanterar maktasymmetrier. Uppsatsen visar att civilrättsliga strukturer har betydande potential för miljöskydd, men att denna är beroende av välutformad hybridreglering.