Brottsbekämpningens yngsta målgrupp: En rättslig analys av preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år i ljuset av artikel 8 Europakonventionen och barnkonventionen

Abstract

Denna uppsats behandlar den svenska regleringen av preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år och analyserar dess förenlighet med artikel 8 i Europakonventionen, med särskilt beaktande av de krav som följer av barnkonventionen. Studien bygger på en rättsdogmatisk metod och kompletteras med ett barnrättsperspektiv. Genom en analys av lagstiftning, förarbeten, praxis från Europadomstolen och juridisk doktrin undersöks de rättsliga förutsättningarna för att använda preventiva tvångsmedel mot barn som ännu inte uppnått straffmyndighetsåldern. Inom ramen för barnrättsperspektivet uppmärksammas särskilt principen om barnets bästa, barnets rätt till privatliv och barns särskilda ställning inom det straffrättsliga systemet. Uppsatsen visar att regleringen har stöd i lag och tillgodoser legitima samhälleliga intressen, men att dess förenlighet med kraven på nödvändighet och proportionalitet enligt artikel 8 i Europakonventionen kan ifrågasättas. Detta hänger samman med att preventiva tvångsmedel används i ett tidigt skede och grundas på riskbedömningar snarare än konkreta brottsmisstankar. När åtgärderna riktas mot barn aktualiseras dessutom särskilda frågor, eftersom användningen av preventiva hemliga tvångsmedel mot barn under straffmyndighetsåldern utmanar principen att barn så långt som möjligt bör hanteras utanför det straffrättsliga systemet. Den övergripande slutsatsen är att den svenska regleringen inte utan förbehåll kan anses fullt förenlig med artikel 8 i Europakonventionen när den tillämpas på barn under 15 år, särskilt vid en bedömning i ljuset av barnkonventionen.