Et så krafftigt motstånd eller et gåt tålamodh - hur författare och tidningar förhöll sig till final dubbelteckning av enstaviga, oböjliga ord under 1700- och 1800-talet

Abstract

Detta är en undersökning av hur valet mellan dubbelteckning och enkelteckning av konsonant i final ställning efter kort betonad vokal i enstaviga oböjliga ord syns i bruket i enskilda skönlitterära texter och tidningstexter under framför allt 1700- och 1800-talet. Jag har undersökt förekomsten av ett antal exempelord i dessa texter. Konkordansverktyget Korp i Språkbanken liksom i vissa fall manuell genomläsning har använts för att undersöka ordens förekomst i olika texter mellan 1600- och 1800- talet. Ett teoriavsnitt belyser det faktum att det fanns många olika åsikter om hur man skulle markera skillnaden mellan långa och korta vokaler, men också att en del riktmärken i normeringsarbetet förekom, framför allt Leopolds stavningsavhandling 1801. Resultaten visar att det i materialet råder oenighet om vilken stavning som är att föredra både hos enskilda författare och i tidningstexter under 1700-talet, i samstämmighet med de samtida stavningsdiskussionerna. Många författare växlar mellan enkel- och dubbelteckning på ett och samma ord i en text, men valet kan också variera så att ett ord används med bara enkelteckning medan ett annat används med bara dubbelteckning. De skönlitterära texter som skrevs efter 1800 av enskilda författare innehåller nästan bara dubbelteckning, och efter 1810 syns ingen enkelteckning alls i de valda texterna. Även i tidningskorpusen är det tydligt att gränsen för användning av övervägande dubbelteckning går vid 1800-talets början. Resultaten diskuteras i relation till Leopolds rättstavningsavhandling 1801 och andra normeringsförsök som gjordes under tidsperioden.