Mellan myt och praktik

Abstract

Denna studie undersöker hur organisationer legitimerar användningen av artificiell intelligens (AI) i rekryteringsprocessens urvalsfas och vilka värden som aktiveras i dessa legitimerande resonemang. Studiens utgångspunkt är att AI ofta införs som ett svar på volym, tidsbrist och ambitioner om standardisering och objektivitet, samtidigt som användningen skapar frågor om transparens, rättvisa, ansvar och kandidatupplevelse. Två forskningsfrågor vägleder analysen: (1) Hur legitimerar organisationer användningen av AI i rekryteringens urvalsfas? och (2) Vilka logiker framkommer i organisationernas berättelser om AI-användning? Studien genomförs som en kvalitativ studie baserad på åtta semistrukturerade intervjuer med HR-verksamma personer som arbetar i organisationer som använder AI i urvalet. Intervjuerna analyseras genom reflexiv tematisk analys, där återkommande meningsmönster identifierades och prövas iterativt mot materialet som helhet. Teoretiskt utgår studien främst från institutionell teori men använder också organisatorisk rättviseteori som analytiskt komplement för att belysa hur legitimitet både formas av omvärldens normer och föreställningar om rättvisa och bemötande i processer. Resultatet visar fyra sammanhållna teman: (1) AI som organisatorisk myt, där AI legitimeras genom löften om effektivitet och minskad bias; (2) AI som institutionellt tryck, där användningen framställs som nödvändig för att ”hänga med”; (3) Att städa efter AI, där effektivitet blir villkorad av mänsklig dubbelarbete, justeringar och kvalitetskontroll; samt (4) att förbereda för att yrkesrollen rekryterare på lång sikt kan komma att försvinna eller omformas. Där kopplas AI till hot mot yrkesrollen, kontroll och rekryteringens mänskliga dimension. Sammantaget framträder värdena effektivitet, rättvisa, transparens, employer branding och mänsklig närvaro som centrala men delvis konkurrerande vilket gör legitimitet till ett kontinuerligt balansarbete snarare än en given effekt av teknikinförande.