Licentieringsförfarandet under frihetstiden: En Principal-Agent-analys av riksdagens maktutövning

Abstract

Denna uppsats undersöker licentieringsförfarandet, som var riksdagens juridiska maktmedel för att avsätta medlemmar i riksrådet under frihetstiden i Sverige, med hjälp av en principal-agent-analys. Studien bygger på en analys från tidigare forskning av historiska dokument från perioden och undersöker hur riksdagen använde sin utnämnings- och avsättningsmakt för att styra riksrådets sammansättning och beslut. Genom Linnarssons (1943) avhandling identifierades specifika fall av licentiering, de politiska konflikterna och de juridiska grunder som användes för att rättfärdiga avsättningarna och via en analys av dessa genom principal-agent teorin fick vi en mer nyanserad bild av licentieringsförfarandet. Resultatet visade att licentieringar var ett sätt för riksdagen att minska på agency loss, dvs. skillnader i preferenser mellan riksdagen och riksrådet och hur det blev ett alltmer viktigt verktyg i slutet av frihetstiden, särskilt under perioder av maktskiften mellan de politiska partierna. Källmaterialet visade också att juridiska argument ofta användes som grund för licentieringarna, även om de politiska motiven var tydliga. Fokuset på det empiriska materialet från avhandlingar bidrog till en djupare förståelse av maktfördelningen och den parlamentariska kontrollen under frihetstiden.