Severe malnutrition in children <7 months of age in Mnazi Mmoja Hospital, Zanzibar, Tanzania
Date
Authors
Journal Title
Journal ISSN
Volume Title
Publisher
Abstract
Undernäring hos barn är ett stort problem i världen, framför allt i låg- och medelinkomstländer, och bidrar till nästan hälften av alla dödsfall hos barn under 5 år. Graden av undernäring definieras av vikten i förhållande till längden (alternativt överarmsomkrets) jämfört med friska barn. Svår undernäring kräver sjukvård, antingen på sjukhus eller i öppenvård. Spädbarn är känsligare än äldre barn men forskningen kring denna åldersgrupp är begränsad. Kunskapen om orsaker till undernäring och optimal behandling är därför otillräcklig och Världshälsoorganisationens riktlinjer för behandling av svårt undernärda spädbarn är svagt underbyggda. Låg grad av följsamhet till amningsrekommendationer, liksom hög förekomst av infektioner i dessa miljöer, tros spela en stor roll i utvecklingen av undernäring hos spädbarn. Den gällande rekommendationen är att uteslutande amma barnet upp till 6 månaders ålder, utan att ge någon annan vätska eller fast föda. Från 6 månader till 2 års ålder bör barnet både ammas och ges vanlig mat i upptrappande mängd. Syftet med denna studie var att ge en överblick över sjukhusvården av svårt undernärda spädbarn på Zanzibar och att beskriva vanliga matningsrutiner och föräldrars uppfattningar om undernäring. Totalt 32 spädbarn under 7 månaders ålder inkluderades från undernäringsavdelningen på Mnazi Mmoja Hospital från februari till maj 2020. Information inhämtades från patientjournalen och via intervjuer med vårdnadshavaren (som var modern i alla fall utom ett). Resultaten visade att den vanligaste orsaken till att vårdpersonal lade in patienten var infektionssymtom, t ex feber, diarré och luftvägssymtom, och därefter inadekvat viktuppgång. Svår undernäring var en underliggande orsak i alla fall. Av de 30 patienter med tillgänglig information om utfall skrevs 28 (93%) ut av sjukhuspersonal, en (3%) togs från sjukhuset mot personalens rekommendation och en (3%) avled. Två tredjedelar av alla patienter nådde sin målvikt. Anledningen till att vårdnadshavaren sökte vård för sitt barn var i de flesta fall infektionssymtom. Endast 6 av dem sökte vård pga dålig viktuppgång eller ätsvårigheter. Tolv av vårdnadshavarna trodde att undernäringen berodde på att bröstmjölken var otillräcklig och 9 svarade att de inte visste. Tjugonio av mödrarna ammade sina barn men endast en av dem följde rekommendationen om uteslutande amning. En mycket vanlig uppfattning var att bröstmjölken var ”för tunn” och att barnet därför behövde ges annan föda. De flesta av barnen hade fått vätska dagen före intervjun och nästan hälften av dem hade givits fast föda vid något tillfälle, t ex gröt, ris eller frukt. Av de vårdnadshavare som tillfrågades specifikt om bruk av traditionell medicin hade många givit barnet avkok på örter och rötter. Slutsatserna som kan dras av denna studie är att vården som bedrivs inte till fullo följer Världshälsoorganisationens riktlinjer men att dödligheten var låg. Vårdnadshavarnas följsamhet till amningssrekommendationerna var förväntat låg och kunskaperna kring amning och undernäring förefaller vara otillräckliga. Ytterligare forskning, både i låginkomstländer som Zanzibar och i övriga världen, behövs för att bättre förstå problemets mekanismer och omfattning och på så sätt kunna utarbeta strategier för prevention och behandling av svår undernäring hos spädbarn.