Det estetiska programmets sångundervisning – ur ett mästarlärande perspektiv

Abstract

Sammanfattning: Syfte med denna studie är att beskriva hur den individuella sångundervisningen kopplad till det estetiska programmet förstås i relation till de teoretiska begreppen mästarlära och praxisgemenskap, samt att beskriva hur sånglärarnas mediering ser ut i undervisningssammanhanget. För att söka svar på dessa frågor har det genomförts observationer av tre sånglärares undervisning. Sånglärarna har också blivit intervjuade. De medverkande sånglärarna är verksamma på en kommunal musikskola i Västsverige. Observationerna visar att undervisningen till stor del består av att eleverna imiterar sånglärarens förebildande handlingar. De förebildande handlingarna kan bestå av kroppslig gestaltning, sång och talsång. Det visar sig också att scaffolding är ett begrepp som beskriver hur undervisningen går till. Sånglärarna i studien kan beskrivas som scaffolding masters. Även om den individuella sångundervisningen som är kopplad till det estetiska programmet har en formell struktur kan det ändå urskiljas en struktur med mästarlära-liknande karaktär. Praxisgemenskapen som mästarläran äger rum visar sig svår att definiera på ett exakt vis men det mest centrala i gemenskapen tolkas till att vara utvecklande av sångfärdigheter. Studien visar även uppfattningar som delas av samtliga medverkande sånglärare. Dessa gemensamma uppfattningar tolkas också som en del av praxisgemenskapen. Med denna studie visas sångundervisningen i relation till vetenskapliga begrepp vilka består av teorier kopplade till sociokulturellt lärande. På detta sätt kan sångundervisningen ses ur ett perspektiv baserat på en vetenskaplig grund, även om den möjligen från början är ursprungen ur traditioner. Att skolans undervisning skall vara baserad på vetenskaplig grund är en paragraf som finns fastställd i den kommande skollagen (010). På detta sätt äger denna studie relevans för verksamma sånglärare och blivande sånglärare.