Coaching och motivation

Abstract

Det finns knappast någon idrottstränare, oavsett om denne befinner sig på bredd- eller elitnivå, som aldrig stött på problem med omotiverade spelare. Vilken ledarstil en tränare använder sig av kan vara avgörande för idrottares motivation. Ett autonomistödjande ledarskap har visat sig leda till avsevärt fler positiva effekter gällande motivation hos idrottare än det traditionellt kontrollerande ledarskapet, där instruktion är det mest använda beteendet. Autonomistödjande coaching går i linje med det autonomistödjande ledarskapet genom att hjälpa människor att lära, istället för att ge dem instruktioner, och därmed öka den egna medvetenheten och det egna ansvaret. Syftet med denna studie är att, ur ett autonomiperspektiv, undersöka upplevelsen av en coach’s övergång från ett instruerande till ett autonomistödjande förhållningssätt under coachingsamtal. Studien utgår från en kvasiexperimentell design. En deltagare coachades vid två olika tillfällen. Vid första tillfället använde sig coachen av ett instruerande förhållningssätt och vid andra tillfället av ett autonomistödjande. Varje coachingtillfälle avslutades med en semi-strukturerad intervju. Resultaten visade att deltagaren föredrog ett instruerande förhållningssätt eftersom detta stämde bäst överense med dennes egna förväntningar på samtalet. För att tränare ska kunna gå mot ett mer autonomistödjande ledarskap, och därmed kunna ta del av alla fördelar detta medför, är det viktigt att de förbereder sina idrottare på att både kunna och vilja ta emot autonomistöd. Lyckas tränare med detta kan det leda till mer motiverade idrottare, som i sin tur leder till nöjdare och medvetnare idrottare som både vill och klarar av att ta ansvar för sin egen träning.