Nivågruppering i idrott och hälsa? Idrottslärares uppfattningar om nivågruppering i ämnet idrott och hälsa

Abstract

Undervisningen i skolan ska utgå från varje elevs olika förutsättningar, behov och intressen enligt ”Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet” (Lgr11, 2019). I ett försök att individualisera undervisningen kan lärare använda sig av nivågruppering för att på så vis nå varje elev. Denna form av pedagogisk differentiering kan av idrottslärare upplevas riskfyllt. Men det kan även vara ett didaktiskt verktyg för att motivera och engagera eleverna i ämnet idrott och hälsa. Denna studie har syftat till att undersöka idrottslärares uppfattningar om fenomenet nivågruppering inom ämnet idrott och hälsa. Metoden som används är kvalitativ och utgår från semi-strukturerade intervjuer. Urvalet är baserad utifrån ett bekvämlighetsurval samt snöbollsmetoden. Studiens resultat visar att idrottslärare generellt har en positiv inställning till nivågruppering. Det framkommer även att lärare i idrott och hälsa gärna ser elever som resurser för lärande, dvs. att elever kan ge stöd åt varandras lärande genom interaktion, men att det hela tiden finns en risk för att högpresterande elever blir uttråkade av att behöva stötta andras lärande och lågpresterande har svårt att lyfta varandra i alltför homogena grupperingar. En slutsats som dras av denna studie är att högpresterande elever gynnas av homogena grupper, medan lågpresterande elever gynnas av heterogena grupper. Denna studie identifierar ett behov av ytterligare forskning som undersöker på vilka grunder en organisering av grupper kan och bör ske inom idrott och hälsa, utöver elevers kunskapsnivå. Är exempelvis elevers motivation och engagemang för deltagande mer avgörande för en differentiering i grupper än kunskapsnivå?