Den Europeiska Arresteringsordern: I ljuset av tillåtliga avsteg från principen om ömsesidigt förtroende

Abstract

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder var ett av de första rättsliga EU-instrumenten på det straffrättsliga området som bygger på principen om ömsesidigt erkännande, vilken bygger på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Principerna syftar till att upprätthålla fri rörlighet av domar och beslut och motiveras av behovet av effektivitet i samarbetet. Rambeslutet antogs år 2002 i syfte att utgöra ett förenklat system för överlämnande av eftersökta personer mellan medlemsstater. Systemet har emellertid kritiserats för att inte erbjuda ett tillräckligt skydd för den eftersöktes grundläggande rättigheter. Sedan rambeslutets ikraftträdande har det politiska landskapet förändrats och EU har ställts inför stora utmaningar avseende vissa medlemsstaters efterlevnad av de gemensamma värdena. Inom ramen för tillämpningen av rambeslutet ställs skyddet för grundläggande rättigheter mot principen om ömsesidigt förtroende och dess krav på effektivitet i systemet. Rambeslutet har länge tillämpats med full effektivitet och det har under lång tid inte tillåtits några undantag från verkställighet med hänsyn till grundläggande rättigheter. De senaste åren har emellertid EU-domstolen erkänt att det ömsesidiga förtroendet inte är blint och möjligheterna att bryta presumtionen om ömsesidigt förtroende har expanderat. Syftet med denna uppsats är att granska räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende, inom ramen för den europeiska arresteringsordern. Utvecklingen i EU-domstolens praxis om tillåtliga avsteg från det ömsesidiga förtroendet, med hänsyn till grundläggande rättigheter, undersöks med huvudfokus på två nyligen avgjorda mål från år 2023: E.D.L och GN. Uppsatsen kommer fram till att EU-domstolen genom rättsfallen erkänner gränserna för principen om ömsesidigt förtroende - när det anses nödvändigt - och visar en vilja att skapa ett verkligt förtroende inom unionen. Rättsfallen öppnar upp för en ny trend av mer verklighetsförankrade och individorienterade bedömningar av när skyddet för grundläggande rättigheter kan begränsa det ömsesidiga förtroendet. Uppsatsen finner att rättsfallen potentiellt har banat väg för ytterligare framtida grunder för vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder.