Upp och hoppa! Fysisk aktivitet - vägen tillbaka efter hjärtinfarkt

Abstract

Bakgrund: Hjärt-kärlsjukdomar är den största dödsorsaken i Sverige och i världen i stort. Förekomsten är något högre hos män och totalt sett är antalet drabbade på nedåtgående. Fysisk aktivitet har visat sig ha god prevention för dessa sjukdomar och att arbeta hälsofrämjande och förebyggande är en av sjuksköterskans arbetsuppgifter. Av olika anledningar är följsamheten till fysisk aktivitet varierande. Syfte: Syftet med denna uppsats är att beskriva hur patienter som haft en hjärtinfarkt upplever att vara fysiskt aktiva, vad som främjar fysisk aktivitet och vilka rädslor/hinder som finns. Metod: Denna uppsats på kandidatnivå är en litteraturöversikt där 17 vetenskapliga originalartiklar valts ut. Dessa innefattar upplevelsen av fysisk aktivitet efter genomgången hjärtinfarkt och har hämtats från två databaser. En kvalitetsgranskning av artiklarna har gjorts och därefter har resultatet sammanställts i teman och subteman. Resultat: Två forskningsfrågor har formulerats och teman har identifierats utifrån dessa. Därefter har resultatet delats in i tre subteman vardera för respektive forskningsfråga. Den ena gruppen identifierar hinder och rädslor, den andra gruppen vad som främjar fysisk aktivitet. Slutsats: Chock, rädsla och oro är mycket vanligt efter en hjärtinfarkt. Okunskap och missuppfattningar kring vad man ska och kan göra i form av fysisk aktivitet är vanligt. Dock kan en naturlig motivation till livsstilsförändringar uppkomma efter en hjärtinfarkt genom chocken. Att få stöd och hjälp i sin träning med individuellt anpassade råd och stöd ses av många som värdefullt. Det är också av stor vikt att rörelse och träning kommer igång tidigt, helst redan på sjukhuset. Det enklaste sättet att börja med träning är för många att gå med i träningsklasser där stöd kan fås och gemensamma erfarenheter utbytas. Sjuksköterskan har en stor möjlighet att påverka och arbeta personcentrerat med detta, både i det dagliga arbetet och med uppföljning. Frågor om sexualitet behöver bli ett naturligt inslag i patientsamtalet.