Beteendeeffekter av ketamin och elektrokonvulsiv terapi

Abstract

Depression är en vanlig sjukdom som kännetecknas av sänkt grundstämning, nedsatt lust och ökad uttröttbarhet. Under det gånga seklet har ett flertal olika behandlingar utvecklats mot depression. Majoriteten av dessa förutsätter daglig behandling under lång tid vilket resulterar i en gradvis insättande behandlingseffekt. Beklämmande nog förblir en icke försumbar andel av patienter sjuka trots upprepade behandlingsförsök, varför ytterligare forskning är motiverad för att utveckla mer effektiv behandling. Ketamin som i sjukvården tidigare använts som sömnmedel och smärtstillande har nyligen godkänts av Socialstyrelsen som behandling mot svårbehandlad depression och utgör i det här sammanhanget en spännande substans. Till skillnad från ovan nämnda läkemedel kan nämligen en enstaka dos med ketamin åstadkomma en snabb och ihållande antidepressiv effekt. Detta talar för att ketamin utövar sin effekt genom verkningsmekanismer skilda från klassiska antidepressiva medel, vilket också styrks av djurexperimentella försök. Den kontroversiella behandlingen elektrokonvulsiv terapi (ECT) har sedan introduktionen för över 80 år sedan varit en hörnpelare i behandlingsarsenalen mot depression. ECT sker genom att en elektrisk ström leds mellan två elektroder som applicerats på huvudet hos en sövd och muskelavslappnad person. Detta utövar antidepressiv effekt genom mekanismer som ännu är ofullständigt klarlagda men likheter i behandlingseffekt med ketamin har gett upphov till en idé om delvis gemensamma verkningsmekanismer. Syftet med våra försök har varit undersöka ifall så är fallet genom att studera beteendeeffekter av dessa behandlingar på möss. Den ena beteendemodellen kallas ”Forced swim test” (FST) och bygger på observationen att en mus som placeras i en behållare med vatten under en kort stund inledningsvis kommer simma med stor iver för att efter hand anta ett mer passivt beteende. Antidepressiva behandlingar, däribland ketamin och ECS, har visats öka tiden som mössen simmar och en sådan beteendepåverkan har därför kommit att tolkas som en antidepressiv effekt. Det andra testet bygger på antagandet att ett ämne i hjärnan som kallas dopamin både spelar en roll vid rörelse och förflyttning såväl som i sjukdomsprocesserna som orsakar depression. Om en antidepressiv behandling befinns öka benägenheten som möss att springa runt och utforska när de placeras inuti en tom låda skulle det kunna tala för att behandlingseffekten därmed beror av en påverkan på dopaminfunktionen i hjärnan. Utifrån våra försök går det inte att säga säkert hur det förhåller sig och för att kunna dra säkra slutsatser krävs ytterligare försök.