Skolvägran och närvaroarbete

Abstract

Problematisk skolfrånvaro, särskilt skolvägran, utgör en växande utmaning för skola och samhälle och aktualiserar komplexa frågor om ansvar, samverkan och skolans kompensatoriska uppdrag. Syftet med denna studie är att fördjupa förståelsen för hur praktiker kring skolnärvaro formas, vidmakthålls och omförhandlas i samspelet mellan hem, skola och externa aktörer. Studien utgår från teorin om praktikarkitekturer och baseras på semistrukturerade intervjuer med sex vårdnadshavare till barn med omfattande skolvägran i en västsvensk kommun. Vårdnadshavarnas berättelser analyseras som uttryck för sammanlänkade praktiker, där kulturellt‑diskursiva, materiellt‑ekonomiska och socialt‑politiska arrangemang villkorar handlande och samverkan. Resultaten visar att skolvägran stabiliseras när organisatoriska beslut inte översätts till undervisningens vardag och när kraven i lärmiljön överstiger elevens aktuella förutsättningar. Frånvaro framträder därmed inte som ett individuellt misslyckande, utan som ett begripligt svar i ett system där ansvar förskjuts mot hemmet samtidigt som inflytandet över undervisningens villkor är begränsat. Närvaroteamets och socialtjänstens insatser framstår som tillfälliga omförhandlingar av praktikernas villkor genom relationsskapande arbete, lågtröskelaktiviteter och samordnade beslutsrum (SIP). Studien visar vidare att hållbar närvaro förutsätter att flera praktiker förändras i samordnad riktning över tid och att beslut, resurser och relationer förankras i undervisningspraktiken. Genom att synliggöra de kedjemekanismer som binder samman elevens, vårdnadshavarens, skolans och externa aktörers praktiker bidrar studien med ett praktiknära och systemiskt perspektiv på skolvägran. Resultaten kompletterar individfokuserad forskning och belyser skolvägran som ett organisatoriskt och specialpedagogiskt fenomen, där arbetet med närvaro handlar om uthållig hantering av komplexa villkor snarare än om isolerade lösningar.