Att leva med Typ 2-diabetes som muslimsk kvinna med invandrarbakgrund i Europa

Abstract

Bakgrund: Typ 2-diabetes är en kronisk sjukdom som förutsätter ett omfattande ansvar för egenvård. Tidigare forskning visar att muslimska kvinnor med invandrarbakgrund kan möta utmaningar i sin egenvård till följd av kulturella, religiösa och strukturella faktorer. För att möjliggöra jämlik och personcentrerad diabetesvård krävs fördjupad kunskap om hur dessa kvinnor upplever och hanterar egenvård relaterad till kost och fysisk aktivitet samt hur livsvärld och sociokulturella kontext påverkar egenvårdsförmågan. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt är att beskriva erfarenheter av egenvård vid typ 2- diabetes hos muslimska kvinnor med invandrarbakgrund, med fokus på kost och fysisk aktivitet och mötet med hälso- och sjukvården i europeisk kontext. Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt baserad på 9 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ och mixdesign. Artiklarna analyserades med tematisk analys, vilket resulterade i huvudteman och underteman som beskriver kvinnornas erfarenheter av egenvård och deras förutsättningar att ta en aktiv roll i sin diabetesbehandling. Resultat: Resultatet visar att egenvård hos muslimska kvinnor med invandrarbakgrund som lever med Typ 2-diabetes formades genom ett komplext samspel mellan kulturella, religiösa, sociala, psykosociala och strukturella faktorer. Religion och familj fungerade både som stödjande resurser och som potentiella hinder och på så sätt påverkade motivation. beslutsfattande och ansvarstagande i egenvården. Kulturellt förankrade kostvanor, könsnormer samt könsspecifika begränsningar relaterade till fysisk aktivitet påverkade följsamheten till rekommenderade egenvårdsåtgärder. Vidare identifierades upplevelser av stigma, skuldkänslor, språkbarriärer och begränsad hälsolitteracitet som betydande hinder för aktiv delaktighet i vården. Dessa faktorer påverkade kvinnornas autonomi, delade beslutsfattande och upplevelse av empowerment i mötet med hälso- och sjukvårdspersonal negativt. Slutsats: Litteraturöversikten visar att muslimska kvinnor med invandrarbakgrund inte utgör en homogen grupp och att egenvård vid Typ 2-diabetes behöver förstås utifrån kvinnornas livsvärld och sociokulturella sammanhang. Personcentrerad, kultursensitiv och empowerment- inriktad diabetesvård framstår som central för att stärka kvinnornas delaktighet, egenvårdsförmåga och möjligheter till långsiktigt hållbar egenvård, samt för att främja jämlik hälsa.