Kroppsuppfattning hos personer med ätstörning: Specialistsjuksköterskans erfarenheter

Abstract

Bakgrund: Ätstörningar är en samling av psykiatriska diagnoser som orsakar stort lidande och ger allvarliga somatiska, psykiska och sociala följder. Kroppsuppfattningen hos personer med ätstörning är ofta påverkad på ett negativt sätt. Det centrala för ätstörningar är att personens tankar upptas av en negativ kroppsuppfattning eller störd kroppsuppfattning. Problematiken kring den negativa kroppsuppfattningen skapar en oro och ångest samt verkar vara en av de faktorer som tycks vara starkt kopplad till ätstörningssjukdom i olika stadier; insjuknande, vidmakthållande samt återinsjuknande. Dessutom är relationen mellan vårdpersonal och patienter ofta utmanande då den drabbade kan vara ambivalent inför behandling samt kan ha svårigheter att engagera sig i sin behandling. Syfte: Att beskriva hur specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård arbetar med kroppsuppfattning hos vuxna personer med ätstörningar. Metod: Vi har utfört en kvalitativ tematisk analys, med induktiv ansats, av semistrukturerade intervjuer med åtta specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård. Deltagarna hade minst ett års yrkeserfarenhet av att arbeta inom specialiserad ätstörningsvård. Resultat: I resultatet framkom tre teman; (1) Tolkning av patientens kroppsuppfattning, (2) Behandlande åtgärder och (3) Kompetens, samt flera subtema under varje tema. Flera av deltagarna beskrev att de saknade verktyg för att arbeta med patientens kroppsuppfattning. Utmaningar, svårigheter och behov i arbetet med kroppsuppfattningen beskrivs i resultatet. Slutsats: Utifrån specialistsjuksköterskans kontext är arbetet med kroppsuppfattningen mycket komplex. Det finns ett stort behov av mer utbildning och handledning för att känna trygghet i bedömning och behandling. För att nå fram till patienten och kunna skapa en terapeutisk allians behöver patienten känna sig trygg för att våga öppna upp sig och berätta sin livshistoria. Ytterligare forskning både ur patientens och specialistsjuksköterskans perspektiv behövs.