"Så träffades vi likafullt av spjutet" - En existentialistisk läsning av Harry Martinsons rymdepos Aniara. En revy om Människan i Tid och Rum

Abstract

Harry Martinsons berömda rymdepos Aniara. En revy om människan i tid och rum (1956) beskriver hur en grupp människor är lämnade åt sitt öde när deras rymdfarkost, tänkt att ta dem till Mars, hamnar ur kurs och far planlöst ut i kosmos. I verket beskriver Harry Martinson passagerarnas villkor, reflektioner och handlingar ombord på Aniara utifrån denna premiss. Hur kan man med denna bakgrund tolka dessa beskrivningar utifrån ett existentialistisk perspektiv? Tidigare litteratur om Aniara har analyserat eposet utifrån en mängd olika vinklar och berört teman som ”meningslöshet”, ”tröst”, ”moral”, men inte gjort en uttryckligt existentialistisk läsning av verket. Det är en intressant aspekt att utgå ifrån, dels på grund av bokens handling, men även Harry Martinsons relation till den samtida existentialistiska rörelsen, kontexten kring verkets skapelse samt dess civilisationskritiska aspekt. Jag kommer därför att göra en läsning av Aniara genom delar av Jean-Paul Sartres existentialism med hjälp av begreppen frihet, mening/ meningslöshet, ångest och ond tro. Det finns även en förhoppning att klarlägga huruvida Aniara kan tolkas inte bara litteraturvetenskapligt utan även filosofiskt och om detta då kan skapa en ytterligare läsupplevelse eller förståelse för verket. Kanske kan ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt avslöja vidare funderingar kring Aniara och dess beskrivning av människan samt hennes villkor.