Skakad av liv - eller tvärtom? Hur kan Brechts syn på skådespelarens relation till rollen främja mitt möte som skådespelare med publiken?

Abstract

Jag är under mitt sista år på min kandidatutbildning i skådespeleri på besök i Berlin och sitter på Volksbühne en kväll. Där blir jag fullkomligt knockad av en av skådespelerskorna, jag tänker att det är hennes emotionella insats som drabbar mig. I det här arbetet försöker jag förstå vad skådespelerskan gjorde som fick mig att bli så skakad av liv. När jag strax därpå återvänder till min praktik i pjäsen Yvonne - Prinsessa av Burgund på Östgötateatern försöker jag applicera det där jag trodde att hon gjorde, på min roll som Piccolo, men jag misslyckas: jag blir punkterad. Min strävan efter inlevelse försatte mig i skräck inför publikmötet. Är kanske inte att “leva rollen” , ja min identifiering kring karaktären och upplevandet av den, vägen till beröring? Eller vägen till att drabba min publik? I jakten på det för mig som skådespelare lustfyllda publikmötet vänder jag mig till Bertholt Brecht [ 1998-1956]; kan hans sätt att se på skådespelarens relation till rollen och rolltagandet hjälpa mig att stå stadigare i mötet med publiken? Jämte de aningen dammiga - sorry Brecht - tillvägagångssätten, hittar jag tillsammans med skådespelerskan Eva Rexed nya förhållningssätt till mitt rolltagande som också ger ett nytt sken över mina skådespelarstudier. Genom min undersökning och i samtalen med Eva väcks frågor som: kan vi se publiken som en medskapare istället för en konsument? Och ligger mitt skådespelarvärde i ett berättande och inte som jag tidigare föreställt mig i en emotionell insats?