Överskottsinformation från hemlig teleavlyssning

Abstract

De brottsbekämpande myndigheterna använder sig av hemlig teleavlyssning i sin strävan att komma åt den alltmer förgrovade brottsligheten. Detta tvångsmedel är enligt grundlagen förbjudet men grundlagsbestämmelsen har inskränkts genom 27:18 RB. Detta medför att information som kommer fram från hemlig teleavlyssning kan utgöra bevisning i brottmål. Vid hemlig teleavlyssning kan det dock framkomma uppgifter som inte har något samband med det ursprungliga brottet på vilket tillståndet egentligen grundas. Dessa uppgifter benämns överskottsinformation och kan gälla antingen den person mot vilken den hemliga teleavlyssningen riktar sig eller en tredje man. Frågan uppstår om även sådan information får utgöra bevis i ett brottmål. I enlighet med den fria bevisprövningens princip i 35:1 RB, godkändes överskottsinformation fram till 1 juli 2005 som bevisning i brottmål. Det har dock ifrågasatts om detta inte utgör ett brott mot art. 6 och 8 Europakonventionen. Diskussioner har därför förts om ett förbud mot att använda överskottsinformation borde införas i lag. I uppsatsen tar jag upp både för- och nackdelar med ett sådant användarförbud. Här görs en avvägning mellan två olika intressen, å ena sidan samhällets behov av brottsbekämpning och å andra sidan individens integritetsskydd. Jag behandlar även frågan om en särskild lagreglering bör införas i Sverige för att stärka rättsäkerheten. Från och med 1 juli 2005 har en ny bestämmelse införts i RB som tillåter användning av överskottsinformation. Den nya regleringen går jag igenom i uppsatsens sista del.