”Med undersköterskan kan man göra som man vill med, bara kasta runt på olika arbetsplatser” En kvalitativ intervjustudie om omsorgspersonals upplevda lär och utvecklingsmöjligheter vid resurspass

Abstract

Syfte: Syftet för denna uppsats var att med en hermeneutisk ansats undersöka om och hur omsorgspersonal upplever att resurspass bidrar till informellt lärande och utveckling. Teori: Det sociokulturella perspektivet har varit utgångspunkten i föreliggande uppsats. Det empiriska materialet från intervjuerna tolkades och analyserades utifrån Lave och Wengers (1991) teori om situerat lärande samt Wengers (1998) teori om praktikgemenskaper. Metod: I studien tillämpades kvalitativa intervjuer utifrån en hermeneutisk ansats med fyra undersköterskor arbetande i äldreomsorgen. Till hjälp för analysarbetet av det empiriska materialet användes meningskoncentrering. Resultat: Resultatet visar att omsorgspersonal upplever det flexibla fenomenet resurspass som stressfyllt, och att det förekommer tidsbrist samt oklara arbetsuppgifter. Studien visar att den sociala gemenskapen är av stor vikt för att främja omsorgspersonalens möjligheter till lärande och utveckling. Det visar på att resurspass medför ett temporärt deltagande i gemenskapen och att de inte känner sig som medlemmar i den praktik de kommer till vid resurspass. Att lära och utvecklas ses som svårt i sammanhanget. Det visar även på att det är svårt att ändra på invanda strukturer. Att flytta runt personer i en verksamhet utan flexibilitets kultur går inte att göra utan förberedelser. Att se vad som går att lära är svårt när så mycket står i vägen. Det lärande som vi ser är möjligt att utveckla i denna kontext, alltså genom att möta det nya, är ett begränsat eller hindrande lärande.