Läkemedelsdelegering – en välkommen eller påtvingad uppgift?

Abstract

Bakgrund: Befolkningen blir allt äldre och medellivslängden förväntas fortsätta öka. Med stigande ålder ökar förekomsten av multisjuklighet och läkemedelsanvändning, vilket ökar kraven på hälso- och sjukvård samt omsorg. Om den äldre inte kan sköta medicineringen själv hemma krävs ofta insats från kommunal hälso- och sjukvård. Inom den kommunala hälsooch sjukvården är det vanligt förekommande att distriktssköterskan delegerar läkemedelshantering till omsorgspersonalen, vilka saknar den formella kompetensen för uppgiften. En god samverkan kring läkemedelsdelegering är avgörande för att upprätthålla en hög patientsäkerhet. Syfte: Att beskriva omsorgspersonalens upplevelser av att arbeta med läkemedelsdelegering inom äldreomsorg i ordinärt boende. Metod: Datainsamlingen skedde genom sju inspelade semistrukturerade intervjuer med personal som arbetade inom kommunal omsorg. Manifest innehållsanalys gjordes. Resultat: Omsorgspersonalen kände sig i de flesta fall trygga med att hantera läkemedel, men upplevde ibland att de fick ta för stort ansvar och att läkemedelsdelegering var ett krav för att kunna arbeta. Delegeringsutbildningen och den årliga delegeringsuppföljningen uppfattades på olika sätt beroende på vilken utbildning som användes och hur den genomfördes. De flesta upplevde att de saknade kunskap om olika läkemedel, symtom och biverkningar och uttryckte att de ville ha mer av det i utbildningen. Omsorgspersonalen upplevde att kommunikationen med sjuksköterskan i de flesta fall fungerade väl och att de fick stöd när de kände sig osäkra. Slutsats: Verksamheten ställer krav på att omsorgspersonalen ska ha en läkemedelsdelegering, vilket ibland strider mot befintligt regelverk. Samtidigt brister utbildningen både i utförande och innehåll vilket kan leda till att omsorgspersonalen inte kan identifiera symtom och biverkningar. Resultatet i studien kan användas som underlag för att förbättra delegeringsutbildningens utformning.