Hur många dagar är vår demokrati värd? En analys av betydelsen av tid och temporalitet för krislagstiftningens legitimitet i prop. 2024/25:155 Stärkt konstitutionell beredskap

Abstract

Uppsatsen analyserar förslaget om införandet av ett nytt 16 kapitel i RF för allvarliga fredstida krissituationer i prop. 2024/25:155 Stärkt konstitutionell beredskap, vilken skall ge regeringen en särskild, utökad normgivningsbefogenhet i händelse av en krissituation. Det främsta skälet till detta förslag är effektivitet; krislagstiftningen tillåter en snabbare normgivning genom att den traditionella lagstiftningsprocessen förbipasseras, i och med regeringens särskilda befogenheter att själva meddela bindande föreskrifter, under en pågående kris.

Uppsatsen syftar till att undersöka hur tid och temporalitet används som legitimerande verktyg för utökade normgivningsbefogenheter hos regeringen, samt vilka konsekvenser detta kan få för maktdelningen. Med hjälp av en rättsdogmatisk metod, tillsammans med konstitutionell och politisk teori, analyseras lagförslagets utformning och motivering. Sveriges hantering av covid-19-pandemin används som ett empiriskt exempel för att illustrera hur en krissituation hanterades utan den nya, föreslagna lagstiftningen. Ungern och Polens användning av sina respektive konstitutionella undantagsbefogenheter analyseras även för exemplifiering på en, ur ett demokratiskt- och maktdelningshänseende, riskfylld tillämpning av krisregleringar, i syfte att synliggöra potentiella risker som Sveriges grundlagsreform kan medföra.

Uppsatsen visar hur den tidsbesparing som krislagstiftningen syftar till att uppnå kan få stor påverkan på möjligheten till demokratisk granskning och ansvarsutkrävande, samt att otydliga tidsramar i grundlag kan leda till en temporär obalans i maktdelningssystemet som riskerar att försvaga centrala kontrollmekanismer under en krissituation.