Evidensrörelsen – mellan lärares autonomi och legitimitet.

Abstract

Standardkritiken mot skolan idag gör gällande att 1) utbildningsvetenskapens skeva kunskapsproduktion leder till att skolan inte kunnat matcha utvecklingen på andra samhällsområden, och 2) skolans avsaknad av en enhetlig implementeringspolicy leder till lärares godtycklighet. Den minsta gemensamma nämnaren när lösningar presenteras stavas evidens . Föreliggande uppsats syfte är att med hjälp av Michel Foucaults teoretiska verktyg, och Balls policyanalytiska arbetsmetod, söka förklaringar till hur den naturvetenskapligt influerade evidensrörelsen nu kan vara ett faktum inom skolan, samt hur teknikerna ser ut som konstituerar, reglerar och styr läraren som subjekt. Undersökningen tar sin utgångspunkt i två samtida rörelser som var aktuella vid evidensrörelsen framväxt i början på 90-talet (i) lärares strävan efter legitimitet och (ii) reformeringen av skolan. Resultatet visar att evidensrörelsen är diskursivt sammanflätad med båda dessa. Dels legitimeras evidensrörelsen genom New Public Management där evidensrörelsen erbjuder en epistemologisk teknologi till de nyliberala idéerna om mätbarhet och marknadslogik. Dels har evidensrörelsen, i egenskap av ”riktig” vetenskap, plockats upp av lärarkåren i dess strävan efter ökad social status och legitimitet. Resultatet visar också att lärarkåren sitter i något av en rävsax. Ökad evidensbasering skulle troligtvis innebära ökad social status och legitimitet – samtidigt som det skulle innebära en kollektiv diskursiv ockupering. Lärarkåren står inför en simpel transaktion; ökad effektivitet och status mot ökat kuvande och underkastelse.