Religiös och sekulär terror: En kvalitativ studie av förhållningssätt till religiösa och sekulära former av extremism i svensk antiterrorstrategi under 2000-talet

Abstract

Denna uppsats undersöker genom jämförande kvalitativ textanalys huruvida Sveriges fyra nationella strategier mot terrorism under 2000-talet har förhållit sig på olika sätt till religiösa och sekulära former av extremism, samt hur eventuella skillnader kan förklaras. Tidigare forskning har inte undersökt detta. Undersökningen fokuserar på de tre huvudsakliga extremistmiljöer som bedöms vara verksamma i Sverige: den våldsbejakande islamistiska miljön, representerande religiös extremism, och de våldsbejakande höger- och vänsterextremistiska miljöerna, representerande sekulär extremism. Med utgångspunkt i den så kallade VDP-triaden fokuserar jämförelsen på tre övergripande områden i strategierna: den verklighetsbild som ges av de olika miljöerna, de åtgärder som sätts in mot dem, och de mål som sätts upp för arbetet mot dem. Därtill fokuserar analysen även på den nivå av politiskt våld, den utbredning av hot och det värderingsmässiga avstånd till det bredare samhället som strategierna tycks förknippa med respektive miljö, med utgångspunkt i en konceptuell modell framtagen av Jan Jämte och Rune Ellefsen. Resultatet visar att tydliga skillnader kan urskiljas inom verklighetsbild-kategorin, men inte inom övriga kategorier. Den våldsbejakande islamistiska miljön förknippas med både en högre nivå av politiskt våld och ett större värderingsmässigt avstånd till det bredare samhället än övriga miljöer, vilka i stället förknippas med ett mer utbrett hot. Överlag tycks störst fokus i strategierna ligga på religiös extremism och den nivå av politiskt våld som förknippas med en form av extremism ha störst förklaringsvärde i förhållande till de övergripande skillnader i förhållningssätt som kan urskiljas i strategierna.