EU:s stängda dörrar - en undersökning av EU:s extraterritoriella gränskontroll och dess förenlighet med principen om non-refoulement och rätten att söka asyl.

Abstract

Den folkrättsliga principen om non-refoulement innebär att stater är förbjudna att avvisa eller utvisa personer som flyr undan förföljelse till gränsen mot ett område där personens liv eller frihet hotas. Individer som är i behov av internationellt skydd har rätt att söka asyl och att få sina skyddsskäl prövade. EU:s gemensamma asyl- och migrationssystem ska utformas så att det är förenligt med rätten att söka asyl och principen om non-refoulement. Det gäller även alla åtgärder som vidtas som ett led av EU:s gränskontroller. För en individ som vill söka asyl i någon av EU:s medlemsstater idag gäller att asylansökan nästan undantagslöst måste göras vid gränsen till EU eller när individen fysiskt befinner sig i en medlemsstat. Möjligheten att få internationellt skydd är därför i hög utsträckning avhängig att individen befinner sig inom EU:s territorium. Samtidigt sker en utveckling inom EU där gränskontroller i hög grad inte utförs vid EU:s faktiska gränser. Åtgärderna tillämpas i stället långt tidigare, utanför EU:s territorium, i en annan stat eller till havs. Som ett led i att upprätthålla en hög nivå av säkerhet, hantera migrationsflöden och kontrollera de yttre gränserna omfattar EU:s gemensamma asyl- och migrationssystem idag en rad passiva och aktiva gränskontrollåtgärder. Viseringskravet, transportöransvaret, den fysiska gränsbevakningen som bistås och samordnas av Frontex och tredjelandssamarbeten är alla exempel på detta. Dessa metoder för extraterritoriell gränskontroll innebär ofta att personer stoppas från att nå EU:s territorium och från att komma i direkt kontakt med EU eller dess medlemsstaters myndigheter. Frågan uppstår var och när EU är bundna av sina folkrättsliga förpliktelser. I uppsatsen undersöks därför EU:s metoder för extraterritoriell gränskontroll i ljuset av folkrättens rättighetsskydd för flyktingar, och om dessa metoder kan anses vara förenliga med unionens folkrättsliga förpliktelser rörande rätten att söka asyl och principen om non-refoulement.