Guds manifestation genom profeterna. Flavius Josefus syn på den hebreiska profetismen - En studie av Antiquitates Judaicae bok 5-11

Abstract

Den judiske historieskrivaren Flavius Josefus som i Rom skrev sitt verk Antiquitates Judaicae om det hebreiska folkets historia betonade starkt den hebreiska profetismen, profeterna och profetian. Den tidiga kristna kyrkan byggde sin tro på de gamla hebreiska profeternas skrifter och den fortsatta uppenbarelsen man uppfattade under första århundradet. Föreliggande studie bygger dock på frågeställningen om vad som var den hebreiska profetismens egentliga väsen och religiösa funktion enligt Josefus beskrivning i Antiquitates Judaicae 5-11? I studien används Mircea Eliades religionsteori som heuristiskt redskap för att finna svar på frågeställningen. Undersökningen visar att den hebreiska profetismens egentliga väsen enligt Josefus var Guds manifestation, hierofani och uppenbarelse hos vissa människor, genom att de blev uppfyllda av Guds ande (θεῖον πνεύμα). Därigenom kunde Guds tal och gärningar kanaliseras genom profeterna. I dessa kratofanier ansågs Gud uppenbara sin helighet, allmakt, sitt allvetande, sin vilja, sanning samt verksamhet i världen och mänsklighetens historia. Föreliggande studie har med hjälp av Eliades teori lyft fram, konkretiserat och definierat vad som var kärnan i Josefus religiösa syn på hebreiska profetismen. Det är Josefus pneumatologi, som är nyckeln till förståelsen av de beskrivna gudsuppenbarelserna som manifesterades genom de hebreiska profeterna.