PFAS I FISK - Hur kan vi äta mer fisk och samtidigt mindre PFAS?

Abstract

Per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) är en grupp kemikalier som idag finns spridd i alla miljöer över hela världen; luft, vatten, sediment, jord, växter och djur. Den unika kol fluorbindningen ger dessa ämnen de egenskaper som gjort dem så användbara men samtidigt även det som gör att de i princip är onedbrytbara i miljön och leder till att de bioackumuleras i organismer. Människor får främst i sig PFAS via mat och vatten, och fisk är en bidragande källa tillmänniskans PFAS-exponering. Samtidigt är fisk en viktig proteinkälla som innehåller vitaminer och mineraler samt fleromättade omega-3-fettsyror som är hälsobefrämjande. Genom en litteraturstudie har frågan hur mängden hållbar vildfångad fisk ifrån svenska vatten, som konsumeras i Sverige, ska kunna ökas utan att intaget av PFAS ökas undersökts. Vidare har även hur nytta/risk-värderingen ser ut för fiskkonsumtion jämfört med PFAS-exponering och hur olika länder förhåller sig till detta i sina rekommendationer för fiskkonsumtion undersökts. Mönster har identifierats och sammanställts kring vad som påverkar PFAS-halter i fisk och skaldjur och som kan användas för att bedriva ett fiske där mängden PFAS i fångsten är låg. I denna litteraturstudie kunde ingen art pekas ut att generellt vara fri från PFAS. Livsmiljö och föroreningsgrad på vatten var några av de parametrar som påverkade PFAS-innehållet i fisken. En sammanställning har också gjorts som belyser hur fisk bearbetas på olika sätt efter fångsts med syfte att minska PFAS-halten där varierade resultat sågs. De regleringar och förbud mot vissa PFAS-föreningar som satts upp ser ut att ge resultat då halter av dessa äldre PFAS sjunker, även om de på grund av sina långa halveringstider fortfarande finns kvar. En utmaning är att nya PFAS, med i många fall okänd toxicitet, fortsätter att komma ut på marknaden. Äldre PFAS och nya PFAS, i kombination med andra miljögifter(såsom dioxin och PCB som funnits sedan tidigare) gör att det är komplext att göra avvägningar mellan nytta/risk och därmed svårt att sätta enkla rekommendationer för fiskkonsumtion.