Yngre elevers användande av fingertal

Abstract

Syftet med denna studie är att med variationsteorin som teoretisk grund undersöka undervisningen i två elevgrupper i årskurs 1 där fingertalen, beskrivna av Dagmar Neuman, introducerades. Studien belyser (i) vilka mönster av variation som presenterades i undervisningen samt, (ii) hur eleverna i de respektive grupperna eventuellt förbättrade sig. Vidare fokuseras (iii) huruvida undervisningen verkade gynna de kunskapsmässigt svaga eller starka eleverna. Studien är en kvalitativ experimentell studie inspirerad av arbetssättet i en learning study. Eleverna delades upp i två grupper, och utifrån studiens lärandeobjekt, att förstå och kunna använda sig av fingertal, planerades två lektioner för grupp A. Utifrån lektionsanalys och resultat i för- och eftertest reviderades lektionsplaneringen inför undervisningen med grupp B. Då eleverna redan i förtestet uppvisade goda resultat kunde endast en mindre förbättring av medelvärden i båda grupperna påvisas. Grupp A förbättrade sitt medelvärde något mer. Detta kan förklaras av att de två elever som förbättrade sitt resultat markant båda tillhörde denna grupp. Dessa två elever tillhörde de elever som fått lägst poäng i förtestet, men efter undervisningen förbättrade de sitt resultat avsevärt. I grupp A förbättrade eleverna främst sin förmåga att direkt forma fingertalet 8. Färdighetsträning för denna förmåga iscensattes i undervisningen för såväl grupp A som B, men i grupp B löste samtliga elever denna uppgift redan i förtestet. Grupp B visar däremot en något större förbättring rörande problemlösningsuppgifter. En förklaring till detta kan ha varit att flera kritiska aspekter varierades samtidigt i en problemlösningsuppgift som endast förekom i undervisningen med grupp B. Studien är relevant för blivande och yrkesverksamma lärare då undervisningen av fingertal verkar vara ett arbetssätt som gynnar de kunskapsmässigt svagare eleverna.