Effekten av perturbationsträning på självrapporterad fallrädsla hos äldre - En systematisk översikt

Abstract

Bakgrund: Med stigande ålder ökar risken för fallolyckor, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser för individ och samhälle. Faktorer såsom högt blodtryck, undernäring och fallrädsla ökar risken att falla. Det finns många olika fysioterapeutiska interventioner för att minska risken att falla. Sedan mitten av 2000-talet finns ett växande intresse att använda en yttre kraft eller rubbning (perturbation) som metod för att träna den reaktiva balansen. Det saknas dock evidens om perturbationsträning har effekt på fallrädsla.

Syfte: Syftet med denna systematiska översikt var att sammanställa den befintliga vetenskapliga evidensen för att undersöka om perturbationsträning kan leda till en minskad självrapporterad fallrädsla hos äldre.

Metod: Litteratursökning genomfördes i databaserna PubMed, Scopus och CINAHL. Utöver detta genomfördes en manuell sökning. Studierna som inkluderades granskades och bedömdes gällande metodologisk kvalitet, klinisk relevans, bevisvärde och slutligen genomfördes en evidensgradering.

Resultat: Åtta studier inkluderades. Tre visade på en statistiskt signifikant mellangruppsskillnad till fördel för interventionsgruppen gällande självrapporterad fallrädsla. Två av dessa bedömdes ha ett lågt bevisvärde, en bedömdes ha medelhögt bevisvärde. Ingen studie uppfyllde alla kriterier för klinisk relevans. På grund av lågt bevisvärde och bristande klinisk relevans bedömdes det vetenskapliga underlaget för perturbationsträningens effekt på fallrädsla vara otillräckligt.

Konklusion: Resultatet av den systematiska översikten visade att det befintliga vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att dra några slutsatser om perturbationsträning leder till minskad fallrädsla hos äldre. För att kunna rekommendera perturbationsträning krävs det fler randomiserade kontrollerade studier med hög metodologisk kvalitet och klinisk relevans.