Mellan krav och verklighet

Abstract

Barngruppernas storlek i förskolan är en omdiskuterad fråga som påverkar både arbetsvillkoren för personalen och kvaliteten på barns lärande och utveckling. Trots nationella riktlinjer överskrids rekommenderade gruppstorlekar ofta i praktiken. Denna studie syftar till att undersöka hur förskollärare upplever att barngruppens storlek påverkar deras arbete, samt hur dessa upplevelser formas i relation till organisatoriska och samhälleliga faktorer. Analysen utgår från Urie Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori. Studien bygger på sex semistrukturerade intervjuer med verksamma förskollärare i södra Sverige. Det insamlade materialet har analyserats med hjälp av tematisk analys. Resultatet visar att stora barngrupper påverkar relationerna till barnen negativt, ökar arbetsbelastningen och försvårar möjligheterna att arbeta i enlighet med läroplanens mål. Även samverkan med vårdnadshavare och kollegor påverkas, särskilt vid personalbrist och hög sjukfrånvaro. Vidare framkommer att många beslut om resurser och bemanning tas på organisatorisk eller politisk nivå, ofta utan hänsyn till förskollärarnas professionella bedömningar. Förskollärarna efterlyser därför större inflytande i beslut som rör verksamhetens förutsättningar. Slutsatsen är att stora barngrupper är en konsekvens av ett komplext samspel mellan strukturella, organisatoriska och samhälleliga faktorer. För att säkerställa god kvalitet i förskolan krävs förbättrade villkor för förskollärarna och en ökad tilltro till deras yrkeskompetens.