Att undersöka och utveckla undervisning i förskolan. En aktionsforskningsstudie med fokus på förskolans rutinsituationer

Abstract

I denna licentiatuppsats undersöks hur undervisningsutveckling i förskolan formas genom kollegiala samtal inom ramen för ett aktionsforskningsprojekt. Det empiriska arbetet har genomförts i samverkan med en förskola där tre arbetslag, bestående av förskollärare och barnskötare, tillsammans med forskaren undersökt och utvecklat undervisning i rutinsituationer som måltid och påklädning av ytterkläder i hallen. Utgångspunkten för studien är förskolans förstärkta undervisningsuppdrag i och med den reviderade läroplanen för förskolan (Lpfö18, rev. 2025), vilket medfört nya förväntningar på förskolan att undervisa. Det uppstår dilemman när undervisning, som tidigare förknippats med skolan, förs in i förskolan och ett behov av att förstå undervisning utifrån förskolans tradition och särart blir påtagligt. Det senaste decenniet har forskning riktat mot förskolans undervisning utvecklats och expanderats avsevärt. Denna studie syftar till att bidra med kunskap om på vilka sätt talet om undervisningsutveckling i rutinsituationer kan formas och omformas i kollegiala samtal. Teoretiskt syftar studien till att undersöka framträdande didaktiska val i undervisningsutvecklingen och förklara vad som villkorar talet om förskolans undervisningspraktik i rutinsituationer, så som det kommer till uttryck i dialogmöten. Metodologiskt syftar studien till att bidra med kunskap om hur aktionsforskning och kollegiala mötesplatser används för undervisningsutveckling i förskolans rutinsituationer. Studiens teoretiska ramverk utgår från teorin om praktikarkitekturer (Kemmis & Grootenboer, 2008) och grundar sig därmed i antagandet att världen består av sociala praktiker som vi på olika sätt deltar och interagerar i. I fokus för studien är talet om undervisningspraktiken, bestående av sammanvävda säganden, göranden och relateranden som formar och formas av omgivande kulturella diskursiva, materiella ekonomiska och sociala politiska arrangemang. Därutöver används en didaktisk modell som teoretisk utgångspunkt för att förstå grundläggande relationer mellan undervisningens komponenter i förskolan, nämligen förskollärare, barn, innehåll och miljö (Kansanen & Meri, Wahlström, 2025), vidareutvecklad för förskolan av Hjälmeskog m.fl. (2022). Empirin består av ljudinspelningar och transkriptioner från åtta dialogmöten som genomförts under ett läsår samt forskarens loggbok med reflektioner. Analysprocessen har haft en abduktiv karaktär, där teori och empiri växelvis har tolkats i relation till varandra. I resultatet framträder tre tidsmässiga sekvenser i talet om undervisningspraktiken, vilka formas och omformas utifrån aktionsforskningsprocessen och omgivande kulturella diskursiva, materiella ekonomiska och sociala politiska arrangemang. Den första sekvensen riktas mot hur arbetslagen kartlägger och planerar för undervisningsutveckling. Den andra sekvensen riktas mot hur arbetslagen undersöker och utvecklar undervisning. Den sista sekvensen riktas mot hur varje arbetslag navigerar aktionsforskning genom praktikens specifika villkor. Studiens huvudsakliga bidrag är att talet om undervisningspraktiken osynliggör pedagogen som didaktisk komponent vilket får konsekvenser för hur arbetslagen planerar för undervisning, talar om genomförandet av undervisning samt i efterföljande reflektioner om undervisning. Omgivande arrangemang förklarar på vilket sätt vissa didaktiska ställningstaganden blir mer framträdande än andra och vad som är karaktäristiskt för talet om undervisningspraktiken i rutinsituationer. Resultatet visar att kollegiala mötesplatser för dialog om undervisningsutveckling kan fungera som ett arrangemang för professionellt lärande och visar samtidigt på betydelsen av att kollegialt reflektera kring förskolans undervisning och hur den kan utvecklas.