Förbudet mot korttidshandel

Abstract

Sammanfattning De senaste åren har en enorm utveckling skett på värdepappersmarknaden, både i Sverige och utomlands. Allmänhetens intresse för marknaden har stadigt ökat och numera har nästan varje svensk någon form av aktiesparande. Insiderhandeln har på senare tid varit föremål för en livlig debatt med ökade krav på en effektiv reglering mot otillåten insiderhandel som följd. Insiderlagstiftningen har visats vara ineffektiv och trots flera försök till effektivisering kvarstår svårigheterna att tillämpa insiderreglerna och få fällande domar står därför att finna. Förslag till förbud mot korttidshandel kom redan 1989 men det dröjde fram till 1997 innan lagförslaget gick igenom och då i något ändrad form. Detta förbud var tänkt att komplettera det redan existerande generella handelsförbudet, som kritiserats för sin ineffektivitet. Man önskade komma tillrätta med svårigheterna att bevisa att handel skett på grund av tillgång till icke offentliggjord kurspåverkande information. Förbudet mot korttidshandel utformades därför som en presumtionsbestämmelse, som inte går att motbevisa. Vid en internationell utblick kan man konstatera att lagstiftning om korttidshandelsförbud saknas, endast USA och Finland har en motsvarande reglering. Vi har i vår undersökning analyserat förbudet mot korttidshandel och utrett dess tillkomsthistoria, funktion och tillämpningsområde. Vi har kommit fram till att lösningen på insiderbrottsproblematiken inte är ett förbud mot korttidshandel för vissa ledande befattningshavare i aktiemarknadsbolag. Istället förespråkar vi ett effektivare handelsförbud, och skyndsammare utredningsmetoder. Dessutom krävs mer resurser till utredningsinstanserna så att processen kan påskyndas.