ARBETSTERAPEUTERS BEARBETNING AV SORG

Abstract

Bakgrund Palliativ vård är den vård som syftar till att lindra lidande och främja livskvalité för personer med progressiv, obotlig sjukdom eller skada. Forskningen styrker att ett multiprofessionellt team är att föredra vid arbete med denna målgrupp, där arbetsterapeuter är en av professionerna som bör ingå. I arbetet med palliativa patienter möter arbetsterapeuten många människor i sorg. Även arbetsterapeuterna som arbetar med denna målgrupp upplever sorg och behöver sätt att bearbeta den upplevda sorgen. Kawamodellen är en arbetsterapeutisk modell som traditionellt används i mötet med patienter men som även visat sig hjälpa arbetsterapeutstudenter att reflektera över upplevelser på verksamhetsförlagd utbildning. Viss forskning finns om arbetsterapi inom palliativ vård men forskning om arbetsterapeuters sorgbearbetning är mycket begränsad. Syfte Att undersöka hur forskningen beskriver arbetsterapeuters upplevelser av sorg och sorgbearbetning vid arbete i palliativ vård med patienter i livets slutskede. Metod En litteraturstudie med induktiv ansats. 6 artiklar har varit inkluderade i studien och den kopplade arbetsterapeutiska teorin är Kawamodellen. Resultat Resultatet visar att många av arbetsterapeuterna använder sig av reflektion för att bearbeta sorg. Många begränsade även hur nära relationer de skapade till sina patienter för att på så sätt inte uppleva lika stark sorg när denne dog. Resultatet visade också att tidigare erfarenheter av sorg hjälpte arbetsterapeuterna i att bearbeta sorg. De upplevde det svårare för nyexaminerade arbetsterapeuter och arbetsterapeuter som inte arbetat med målgruppen att bearbeta sin sorg. Slutsats Resultatet av studien tyder på att arbetsterapeuterna upplever det viktigt att ha strategier att bearbeta sorgen på och det är viktigt att veta vad som funkar för en själv. Detta var särskilt svårt för nyexaminerade som ännu inte haft någon erfarenhet av 3 sorg och död. Det var oerhört viktigt att kunna reflektera och prata med sina kollegor för att hitta stöttning. Författaren föreslår därför Kawamodellen som ett redskap för att kunna visualisera sina upplevelser och kunna använda modellen och begreppen vid reflektion med kollegor.