Upplevd tid och optisk omedvetenhet

Abstract

Denna essä undersöker hur fotografiet kan gestalta och problematisera upplevd tid och det som Walter Benjamin benämner som det optiska omedvetna. Med utgångspunkt i Henri Bergsons begrepp la durée betraktas tid inte som linjär eller uppdelad i dåtid, nutid och framtid, utan som en sammanhängande och upplevd varaktighet. Genom analys av tre fotografiska verk, Hiroshi Sugimotos Theaters, Anna Claréns Holding och Hendrik Zeitlers Abiskograms diskuteras hur olika tekniker, från lång exponering till kameralöst fotografi, kan öppna för reflektion kring tid, minne, närvaro och agens. Essäen argumenterar för att fotografiet inte enbart dokumenterar ett fruset ögonblick, utan snarare skapar ett möte mellan då och nu där betraktarens egna erfarenheter och känslor aktiveras. Genom teorier av bland andra Benjamin och Liz Wells belyses hur fotografier kan väcka både visuella och haptiska minnen samt hur det optiska omedvetna kan förstås som något mer än en teknisk egenskap hos kameran. Avslutningsvis reflekterar essäen kring hur ett släppande av kontroll i den fotografiska praktiken kan möjliggöra nya sätt att uppleva tid, både som fotograf och som människa