Kalkbruk - krympsprickor och historisk utveckling av material, metoder och förhållningsätt

Abstract

I denna avhandling undersöks uppkomst av krympsprickor i puts. I undersökningen används våtsläckt sub- hydrauliska kalk. Den aktuella kalksorten har används i Sverige under 1800- och 1900-talet men också under 2000-talet i samband med putsrestaureringar. Observationer i samband med framställning och användning av denna typ av kalk pekade på att om kalken bearbetas för att den skall vara lättare att sila och förpacka samt därefter lagras uppstod en högre frekvens krympsprickor i putsen än om kalken inte lagrades eller upparbetades. En undersökning gjordes för att undersöka det empiriskt observerade sambandet. Resultaten från undersökningen visade att upparbetning och lagring av våtsläckt sub-hydraulisk kalk bidrog till att frekvensen krympsprickor i puts ökade. Resultaten pekade på att bindemedelrika bruk kunde var möjliga att framställa och använda i praktiken. En förutsättning för framställning av bindemedelrika bruk var att bruket blandades på nysläckt kalk. Detta sätt att tillverka bruk på ökar risken för att skador av osläckt kalk uppstår. För att minska denna risk rekommenderas under 1900-talets mitt att våtsläckt kalk skall lagras från 1-4 veckor innan den används. I motsats rekommenderas under 1800-talet att bruk framställs på nysläckt kalk med motiveringen att det ger bruket bättre beständighet. För att undersöka användbarheten av nysläckt kalk i praktiken implementerades resultat i en putsrestaurering av en medeltida kyrka. Syftet med implementeringen var att undersöka om bindemedelrika bruk gick att framställa på nysläckt kalk utan att oacceptabla krympsprickor eller kalkskott uppstår. Resultat från den implementerade studien visade att bindemedelrika bruk var möjliga att framställa och använda utan att oacceptabla krympsprikor eller kalkskott uppstod.