HUR RÄTTFÄRDIGAR EUROPEISKA UNIONEN SIN UTRIKESPOLITIK? En kvalitativ textanalys av hur Europeiska unionen rättfärdigar sin utrikespolitik gentemot Ryssland och Israel

Abstract

Denna studie syftar till att undersöka hur EU rättfärdigar sitt utrikespolitiska agerande gentemot Ryssland och Israel för att jämföra vilka typer av rättfärdigande argument som används i respektive fall och bidra till den aktuella forskningsdebatten om EU:s utveckling som utrikespolitisk aktör i en föränderlig omvärld. Uppsatsen bygger på en kvalitativ textanalys av offentliga tal från EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Analysen utgår från en teoretisk distinktion mellan tre typer av rättfärdigande argument: nytto-, värde- och rättighetsbaserade. Resultatet visar att normativa principer fortsatt utgör en central legitimitetsgrund för EU:s utrikespolitik, trots att vi är på väg in i en era av makt- och geopolitik. Alla tre typer av rättfärdigande argument förekommer i båda fallen, men hur och i vilken utsträckning skiljer sig. Rättighetsbaserade argument, med hänvisningar till FN-stadgan samt internationell och humanitär rätt, utgör en central legitimitetsgrund i båda fallen. Dock är användningen av nytto- och värdebaserade argument mer framträdande i relation till Ryssland än Israel. Det beror på att EU:s utrikespolitiska åtgärder gentemot Ryssland rättfärdigas genom att hänvisa till att landet utgör ett direkt hot mot unionens säkerhet och värderingar, till skillnad från Israel.