Kvinnors upplevelse av fördröjd diagnostisering av ADHD

Abstract

Bakgrund: ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som debuterar i barndomen och karakteriseras av svårigheter med impulsivitet, hyperaktivitet och ouppmärksamhet. Än idag saknas det både kunskap och forskning om kvinnlig ADHD, där könsskillnader, stigma och normer har en betydande roll. Kvinnan uppmärksammas i flera fall först i vuxen ålder och har då oftast utvecklat psykiatrisk samsjuklighet. Syfte: Att belysa kvinnors upplevelse av fördröjd diagnostisering av ADHD. Metod: En systematisk litteraturöversikt med en induktiv ansats. Systematisk artikelsökning gjordes i databaserna CINAHL, PsychINFO, PubMed samt Scopus vilket resulterade i 8 artiklar med kvalitativ metod och 2 artiklar med mixad metod, som analyserades i enlighet med Bettany-Saltikov & McSherry (2024) analysprocess. Resultat: Analys av valda artiklar mynnade ut i tre huvudteman med sju tillhörande underteman. Huvudteman ringar in konsekvenser av sen upptäckt, omgivningens betydelse vid ADHD hos kvinnor samt efterskalvet. Underteman går in djupare på inverkan på självuppfattning och självkänsla, påverkan på den psykiska hälsan, upplevelser av kontakten med vården, att inte bli tagen på allvar, okunskap om kvinnlig ADHD, hade livet kunnat vara annorlunda och diagnos som verktyg att förstå sig själv. Slutsats: Kvinnor som erhåller en fördröjd ADHD diagnos har varierade upplevelser av hur detta har påverkat deras psykiska hälsa och kontakt med sjukvården. Det finns ett behov av ökad förståelse och kunskap om hur ADHD symtom yttrar sig hos kvinnor, både bland sjukvårdspersonal och omgivningen i stort, för att identifiera dessa individer tidigare. Specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård har ett ansvar att genom ett personcentrerat förhållningssätt ta till vara på individens expertkunskap om sig själv och därigenom minska risken för fördröjd diagnosticering.